Skärmytsling

I helgen köpte jag en ny datorskärm. Efter många dagars funderande hade jag beslutat mig för en riktigt bred tjugotvåtummare med fina digitala ingångar, som för att vara rustad för framtidens krav på en monitor. Till den lokala datorbutiken var kön lång vid öppnandet – löningshelg som det ju var – men snart fann jag mig själv bärande hem en tämligen platt men ändå rätt tung kartong.

Väl hemma installerade jag skärmen och var nöjd och glad. Men efter någon dag började jag ana oråd när det gällde sladdarna och hålen som de skulle stickas in i på baksidan. Mycket riktigt; här fanns inga digitala ingångar, inte! Jag hade blivit lurad. Istället för den digitala varianten hade jag fått en analog!

Jag ringde butiken och en mycket vänlig man förklarade att det gick bra att komma in med skärmen och få den utbytt mot en korrekt version. Sagt och gjort. Jag packade ihop det mesta av emballaget, stoppade tillbaka skärmen i kartongen, tejpade ihop och släpade iväg den till butiken. På telefon hade vänliga mannen sagt något om kompensation, men eftersom det inte fanns något som jag ville ha (i butiken just då), och eftersom jag var lite vårglad och förnöjd i vårsolen, struntade jag i det hela och nöjde mig med min digitala skärm.

När jag kom hem försvann nästan hela min vårglädje vid åsynen av en jättegrön pixel någonstans mitt på skärmen. När de andra pixlarna i närheten antog andra färger, fortsatte den hårdnackat att framhärda med sin grönska. Den var helt enkelt defekt. Jag tittade på filmklipp och kunde inte koncentrera mig på annat än den lilla, lilla pixeln. På min skärmsläckare “Starfield” var pixeln en stjärna som aldrig slocknade och dessutom grön. Nej, det här gick inte.

Någon dag senare var jag tillbaka i butiken med skärm #2. Jag förklarade att det var en pixel som var grön och att jag gärna ville byta skärmen. Pojken bakom disken började prata om “pixelpolicy” (skärmtillverkarnas argument för att slippa byta defekta skärmar – de påstår att man får acceptera att alla pixlar faktiskt inte kan fungera) och försvann sen för att utreda ärendet. Efter lång tid kom han tillbaka och berättade att “nä, det måste vara fyra pixlar” för att jag skulle få byta. Mitt pixelfel var alltså för litet.

Jag förklarade att jag redan hade varit där en gång och bytt skärm – eftersom de hade gett mig fel – och att vänliga mannen hade lovat mig kompensation. Nu tyckte jag att en hygglig kompensation borde vara att ge mig en skärm som fungerar. Jag försökte lirka med olika argument, men den sjuttonåriga (?) försäljaren verkade inte köpa dem. Han pratade med en (sjuttonårig?) kollega och de verkade lite osäkra. Snart hade jag spelat ut alla mina kort och hade bara det svagaste kvar på handen: “Men om ni säger att det här INTE är en defekt skärm, kan ni inte ta tillbaka den och sälja den till någon annan – och ge mig en som jag tycker är hel och bra?”. Nu såg jag hur de sjuttonåriga hjärnorna började gå för högvarv. Jag hörde termer som “återköp” och att de skulle kolla hur skärmen såg ut i kartongen.

De öppnade kartongen försiktigt och upptäckte att det fattades emballage och lite grejer. “Nej, vi måste ha allt som fanns i kartongen”, försökte de. Jag erbjöd mig att gå hem och hämta allt sånt och komma tillbaka med. Det kunde de inte hindra mig från. Så efter att ha varit hemma och hämtat påsar, papper, plast och sladdar, var jag åter hos den lokala datorbutiken. Pojkarna gick noggrant igenom all bråte, packade omsorgsfullt ned allting i kartongen och 1-2-3 var den ju som ny och osåld. Jag fick en annan kartong med skärm (jag tittade noga på etiketten för att se efter att den var digital och inte analog) och för tredje gången var jag på väg hemåt med en tämligen platt, men ändå rätt tung, kartong.

Om sjuttonåringarna verkligen ämnade sälja min i mitt tycke defekta skärm till någon annan, eller om de skulle försöka mygla på något annat sätt, förtäljer inte historien. Men jag kan ju varna alla för att i Stockholms innerstad köpa en skärm av modellen BenQ 22″ TFT FP222Wh, för den kan då innehålla en väldigt grön pixel.

Nu har jag i alla fall en icke-defekt 22″ widescreen med digitala ingångar på mitt skrivbord. Synd bara att grafikkortet inte har stöd för någon digital överföring utan måste använda den analoga kabeln. Men det är kul att ha digitala ingångar. Tror jag. Åtminstone i framtiden.

One thought on “Skärmytsling

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *