Garden State och Elizabethtown

I fredags och lördags såg jag “Garden State” (2004) och “Elizabethtown” (2006). Två väldigt lågmälda filmer, i jämförelse med de orgier av färg, fart och flabb som “Brat/Frat Pack”-filmerna stått för hemma på widescreenskärmen den senaste tiden.

Ung man från stor stad återvänder till mindre stad efter ett dödsfall i familjen, träffar ung kvinna som liksom skakar liv i honom och bidrar med helt nya perspektiv på tillvaron. “Garden State” är ganska mörk, med en mycket återhållsam humor och riktigt bra skådespelarprestationer. Sen tycker jag att slutet är lite märkligt och jag greppar inte fullständigt vad filmen egentligen handlar om, men det är kanske är upp till var och en att ha en uppfattning om detta.

“Elizabethtown” är alldeles för lång. Jag undrar om det är de kraftigt sjunkande priserna på lagringsmedia som gör att filmare (på tok för) lätt kan spela in hur mycket material som helst och sen klippa ned det till en bråkdel – för att ändå stå med ett slutresultat på över två timmar. Här skulle det för min del räckt med en och en halv timme mysromantik med Kirsten Dunst och Orlando Bloom*. Filmen blir lite fladdrig ibland och sista 45 är för min del onödiga, där det verkar som att någon tröttnat på det lugna berättartempot och ställer till med en storartad och häftig avslutning. Det är lite synd.

Jag tror inte att det här är romantiska komedier, åtminstone inte så som jag uppfattar genren. Snarare är det dramer med romantiska inslag och i det första fallet kryddat med humor. Kanske är det feelgood-filmer av något slag, trots sina relativt ångestfyllda huvudkaraktärer och dysfunktionella familjer. Hur som helst tycker jag om dem, främst den första.

Kirsten Dunst, förresten. Någonting hos henne gör att jag sitter som lite trollbunden framför skärmen, förmodligen är det leendet. Hon har ju ganska risig hållning, en märklig dialekt och kan se riktigt alldagligt sunkig ut. Hittills har jag inte sett henne i några höjdarfilmer förutom i “Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, däremot minns jag henne som väldigt bra i den annars mediokra “Crazy/Beautiful”. På något sätt vet jag inte om jag gillar henne eller inte, för det där leendet grumlar mitt omdöme. Sån är jag.

Avslutningsvis var det skönt att se ett par lite lugnare och finare filmer än de tidigare. Sen måste det ha varit en slump att handlingen var så påfallande lik i båda.

* Lustigt att jag såg filmen “Elf” ett par dagar tidigare och nu stötte på en annan, eventuellt världens mest kända, alv igen. Jag konstaterar att Bloom utan konstiga kläder är bättre än Ferrell i grön dräkt.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *