The Breakfast Club

Den här åttiotalsfilmen var inte alls som de andra. Det här var mer som franskklassicism; filmad teater enligt principerna om rummet, tiden och handlingen. Begränsningarna gör inte filmmediet rättvisa, åtminstone inte i The Breakfast Club. Möjligtvis är manuset och dialogen bra, men i så fall hade det krävts bättre skådespelare för att jag skulle uppfatta det. Nu var det mest en massa prat mellan fem high school-ungar med problem i sina respektive familjer. Dialog, dialog, dialog. Bla bla bla.

Det verkar som att de flesta filmer i bratpack-genren handlar om någon sorts utanförskap och behov av uppror mot skolan, familjen, etablissemanget, samhället och andra överheter. I längden blir det lite tröttsamt för oss som inte bär på samma frustration som måste ha varit vanligt förekommande (i USA? bland unga?) för drygt tjugo år sedan. Den här filmens styrka ligger troligtvis i att man ska känna igen sig i de olika karaktärerna. Eftersom jag inte alls gör det, blir det bara ganska tråkigt och intetsägande.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *