Mordbrand

Om inlägget håller en språkligt låg kvalitet beror det på tidpunkten och omständigheterna. Ledsen för det.

Klockan var strax efter tre på natten, när jag vaknade av det välbekanta ljudet av glas som krossas. Blixtsnabbt var jag framme vid mitt halvöppna fönster och blickade åt höger för att se när en eventuell brottsling skulle komma farande.

Men ingen brottsling kom. Istället krossades mer rutor. Det var ett fasans liv. Ruta efter ruta tycktes gå sönder och jag övervägde att gå ner för att se efter vad som var på gång.

Då såg jag ett par spolingar som sprang, snabbt, snabbt ner för Drottninggatan och svängde vänster på Kammakargatan bort mot Sveavägen. Jag hade hoppats på att en bil skulle köra åt andra hållet, men sån tur fick jag inte. Istället registrerade jag ett av världshistoriens svagaste signalement

två medellånga killar
i tjugoårsåldern (upplevde jag det som, oklart vad jag grundade det på)
där en hade shorts
och en hade långbyxor

Det skumma var att rutorna fortsatte att krossas efter att killarna tagit till flykten. Jag undrade om det stod ett helt grabbgäng på Drottninggatan och pangade doror* och blev lite rädd för vad jag skulle komma att se. För nu var jag halvt påklädd och begav mig ned mot brottsplatsen.

I korsningen Kammakargatan/Drottninggatan såg jag ett tidningsbud som telefonerade. Sen såg jag vad som hade hänt. Stora lågor flammade upp från fönstren på bottenvåningen av en adress på västra sidan av gatan. Det kändes lite explosionsartat och ljudet av glaskross fortsatte.

Eftersom jag fattade att jag dels inte skulle göra någon nytta om jag ställde mig att glo som en fåne, dels att det bara skulle vara jobbigt att gå hem till sängen igen, för att bli väckt av sirener om en stund, tog jag mig en liten promenad (utan stegräknare – jag hade haft oerhört bråttom vid påklädnaden) ner mot Sveavägen. Min privata jakt på förövarna.

Min privatspaning gick trögt. Inte en människa på Kammakargatan. Adolf Fredriks kyrkogård tycktes tom och livlös (tur det). Tvärgatorna var tomma och trafiken på Sveavägen flöt som vanligt. Där fanns det vissa glada nattvandrare, men några spolingar som tillnärmelsevis liknade de misstänkta förövarna stod inte att finna.

Av någon anledning gick jag mot Rådmansgatans tunnelbanestation och hade för en kort stund en tanke att fråga spärrvakten om han/hon sett ett par spolingar passera. Men riktigt så inblandad ville jag inte bli. Om en sån fråga skulle bli intressant för en polisutredning vore det bättre om den ställdes av en polis. Mitt eget beteende kunde jag redan betrakta som misstänkt.

Istället gick jag trappan upp till Rådmansgatan. Fortfarande inga spolingar. Däremot började brandbilar att tjuta – något tiotal minuter efter att jag kommit ned på gatan. Jag gick hemåt, för att prata med någon polisman på platsen. På vägen pratade jag med en kvinna som stod i morgonrocken utanför sin port på Holländargatan. Hon hade känt brandrök och undrade om det var i hennes hus det brann. Jag förklarade vad som hade hänt och att brandkåren nog hade koll vid det här laget. Hon tackade och gick in igen.

I korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan var det lite så där kaosartat som det lätt blir med blåljus och utryckningspersonal i kulörta färger. Några civila offer verkade upprivna och togs omhand av ambulanspersonal. Själv ställde jag mig som en fåne någonstans mitt i röran och försökte se om någon polis var tillgänglig. Jag hade ingen lust att störa arbetet och som tur var kom snart en stor polisman fram till mig. Han undrade om jag hade sett någonting.

Jag förklarade vad jag hade sett och lämnade mitt bedrövligt luddiga signalement. Det enda jag i efterhand är osäker på är längden på dem jag såg. De var i alla fall varken extremt korta eller långa, utan “som jag, ungefär 1,80”. Förmodligen baserat på vad jag brukar uppleva spolingar vara. Aningen längre än jag själv.

Polismannen skrev ned mina uppgifter i ett hederligt gammalt anteckningsblock, tillsammans med mina kontaktuppgifter. Han tackade och berättade spontant att “någon har visst filmat det hela”, innan han förklarade att jag nog skulle få gå runt kvarteret för att komma hem. Inte mig emot. Jag hade ingen lust att gå förbi ett brinnande hus där rutorna fortfarande sprack av hettan.

Och nu sitter jag här. Precis som jag befarade är det ett väldigt liv på brandbilarnas motorer och det sprutas nog vatten så det står härliga till. Kanske räddas det liv. Jag har ingen lust att gå ut och se efter. Men jag kan nog inte somna än på ett tag.

Vanligtvis gillar jag “vardagsäventyr” men det här känns väldigt olustigt. Inbrott kan väl vara acceptabla om ingen kommer till skada, men att uppleva mordbränder känns mindre lockande med det här med att bo i innerstan.


* slå sönder fönster (ekenslang från innerstaden)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *