BP – AIK 0-2 (0-1)

En ny hedersam förlust. Det känns som att det kommer bli många såna i år och jag vet inte om det är bättre än att varva skrällsegrar med brakförluster. Jo, det är det nog. Pinsamma 0-4 mot Hammarby var inte skoj. Och 0-2 mot AIK är definitivt bättre än 0-5, som i senaste träningsmatchen.

Det började inte bra, med stor AIK-dominans de första minuterna. Rubarth kom i en-mot-en-situationer på vänsterkanten, fintade och sköt bort bollen (skott eller inlägg eller mellanting) gång efter annan. I en halvtimme var det AIK som förde matchen utan att skapa målchanser och BP som kontrade, utan att heller vara speciellt giftiga. När BP fick kapten Persson skadad och tvingades byta, passade AIK på att vid den efterföljande hörnan hitta precis den yta som högerbacken skulle täcka. Ersättaren måste ha missat att titta i Pärmen. 0-1 var ställningen i halvtid trots några hårda skott utanför för Brommapojkarna.

Sin vana trogen hade hemmalaget gjort moståndarna dåliga och underhållningsvärdet i matchen var inte skyhögt. Därför kom halvtidsshowen med Brommagymnasterna återigen mycket lägligt. Jag blir alltmer förtjust i dessa glada ungdomar som oförtrutet och med dödsförakt utför akrobatik utan mattor eller skyddsnät i mittcirkeln. Ibland vinglar de till när de står högst upp i de mänskliga pyramiderna och ramlar ner i famnen på kompisarna nedanför. Man håller andan, men fem sekunder senare är de på benen igen och uppe i någon ny pyramid. På en fotbollsarena (ja, eller… ja, även på Stockholms Stadion) sitter man en bit ifrån och inte kan se alla ansiktsuttryck, men det känns som att hoppen och trixen utförs med leenden på läpparna. Jag gillar showen skarpt.

Kanske var det den ungdomliga entusiasmen som smittade av sig på Brommapojkarna, för andra halvlek inleddes med en förvånande BP-press. Men det närmaste man kom var ett stolpskott och efter någon kvart ebbade spelövertaget ut och AIK tog över igen. Några halvchanser för vardera laget (såna chanser som bättre lag gör mål på) dök upp utan att det kändes jättefarligt. I sista minuten gjorde en AIK-brasse ett solomål på en kontring. Att det var offside, missade inte bara domarna utan även alla de experter och journalister som började ropa om “Årets mål” för jag-vet-inte-vilken gång i ordningen i en match med BP som motståndare. Trots att laget gör motståndarna dåliga, verkar det som att vissa i motståndarlagen görs väldigt bra. Motsägelsefullt, minst sagt.

En riktigt fet målchans jag minns, är Olof Guterstams stenhårda skott från straffområdeslinjen i första halvlek. Jag är säker på att det hade gett honom en “Årets mål”-kandidatur om inte Daniel Öhrlund gjort en bra räddning. Jag är säker på att skottet hade gått in om Brommapojkarna hade varit motståndare och inte medspelare till landslagsmannen.

BP kämpade på bra hela matchen och hade kunnat få med sig poäng om… tja, om laget hade gjort två mål eller inte släppt in något. Eller släppt in ett och gjort ett. Eller… Det blir så många teoretiska spekulationer i efterhand. “Om vi inte fått en skada”. “Vi var nära”. “Det är orättvist”. Jag tycker egentligen att såna kommentarer är ganska ointressanta, även om de säkert är korrekta.

Ändå är jag inte så bedrövad. Jag tyckte att BP spelade jämnt mot ett förmodat topplag och ser fram emot nästa match. Då mot Helsingborg med han den där Henke.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *