Kändiskult

För några veckor sedan slötittade jag på den där märkliga “dokumentären” om Zlatan. Det var mycket att höja på ögonbrynen över, bland annat relationen mellan Zlatan Ibrahimovic och Nikes representant Dick Landgren. Nu vet jag inte om de har samma förhållande till vardags eller om programmet bara skildrade just de veckor som “dokumentären” spelades in. Men jag fick intrycket av att de kände varandra bra och att de brukade umgås/arbeta på det sätt som beskrevs.

Landgren föreföll disponera över Ibras fritid (den tid när han inte är upptagen med Inters verksamhet, som träningar och matcher) i väldigt hög utsträckning. Det skulle göras fotograferingar och PR-events, Zlatan skulle träffa människor och ställa upp på diverse aktiviteter. Allt i schemat hade Landgren koll på och berättade vart bilen var på väg den här gången. Det var som en förälder som tog hand om sitt barn. Eller som en positivspelare som åkte runt med sin dresserade apa.

Men i den mer personliga relationen dem emellan var styrkeförhållandet helt omvänt. Ibrahimovic tvingade Landgren att spela tv-spel, gav honom rejält med pisk och hånade honom glatt inför tv-kamerorna. Under fotograferingen lurade han Landgren och brottade ner honom under nya smädelser. Det var mycket garv och skämt, men aldrig verkade det som att Landgren fick ge igen. Nej, genom hela programmet tråkade Zlatan sin representant från Nike, som framställdes som ett mobbningsoffer.

Det konstiga var att han bara fann sig i det. Han verkade vara nöjd och glad med sakernas tillstånd. Nöjd och glad att få vara Zlatans b*tch och hunsas runt av den några år yngre fotbollsspelaren med en mental ålder strax under tjugo. Jag tyckte det var lite obehagligt att se. Men samtidigt fascinerande.

Den osunda glädjen över att få vara i närheten av en celebritet är inte en unik företeelse. Fler verkar finna det ärofyllt att bli lite trakasserad av en kändis. Till exempel har jag sett hur journalisten Patrick Ekwall blivit tråkad för sin parfym av Zlatan. Den “bortklippta” sekvensen från en intervju lades raskt upp på nätet och kommenterades. En annan gång var det Fredrik Ljungberg som kallade honom “w*nker” och samma dag hade Ekwall bloggat om händelsen. Vid ett tredje tillfälle berättar han om Zlatans upptåg:

Mitt under träningen skrek han ut mot mig som stod vid sidan av: “Ekwall!” o så gjorde han den där walking head-gesten med två fingrar under hakan som Bojan lärt honom o som han älskar att håna mig med – med det bredaste av leenden på läpparna.

Visst kan man kalla detta för självdistans och mena att det är avslappnat att berätta om att folk gör sig lustiga över en. Visst, det är modigt att inte försöka gömma sina fel och brister. Men här finns det en annan ambition som lyser igenom. Det är inte tillkortakommandena som är det intressanta, utan det faktum att det är just en kändis som slår ned på dem. Det är häftigt att bli sedd av en känd fotbollsspelare. Zlatan har noterat Ekwalls existens och då blir det mindre viktigt varför han ropar. Han ropar ju “Ekwall!”.

Jag kan tycka att det är en smula beklämmande. Vuxna karlar blir hånade av slynglar. Och de älskar det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *