Polissamtal

För ett par månader sedan blev jag vittne till ett inbrott lite längre ned på gatan. Efter att ha ringt Polisen och pratat med några olika konstaplar, blev det märkvärdigt tyst och jag undrade om mitt ärende verkligen registrerats. Med ett par veckors mellanrum har jag sen händelsen mejlat och frågat om mina uppgifter finns hos dem och om jag kan slänga anteckningarna nu.

Något svar har jag inte fått och frustrationen har därför bara växt. Varför ska man rapportera skumraskfasoner om det inte är någon som tar hand om ens observationer? Vad håller Polismyndigheten på med egentligen, vad är det för samhälle vi lever i? Osv. osv. Jag har inte ens fått något “Tack för ditt mejl”.

Men i söndags ringde det i min fasta telefon. Det var en trevlig kvinna som ringde från Norrmalmspolisen. Hon hade tagit reda på mitt nummer (det var roligt att hon nästan lät stolt och mystisk över sitt detektivarbete – hallå, det är ju hennes yrke! – men jag hade svårt att bli så värst imponerad av hennes sökning på Eniro eller bläddrande i en telefonkatalog) och ursäktade sig nu att hon ringde på en söndag. Ingen fara, tyckte jag. Konstapelns ärende var mina mejl som hon – sent omsider – fått på sitt bord.

Hon tog sig tid att höra efter vad det var som hade hänt den där tidiga morgonen. Eftersom den här typen av uppgifter inte var datoriserade så hon kunde söka på dem – vilket hon också ursäktade sig för – var hon för säkerhets skull tvungen att låta mig ta allt från början. Som tur var hade jag själv datoriserat uppgifterna (via blogginlägget ovan) och berättade ingående om händelsen. Jag svarade på frågor och vi gick igenom förloppet lugnt och metodiskt.

När vi var färdiga undrade jag för mig själv om det inte fattades något. Jodå. Då kom det: Poliskvinnan tackade så mycket för min hjälp och ursäktade sig att det tagit sån tid. Hon sa inte rent ut att det är fler medborgare som jag som behövs i Sverige idag, med civilkurage och en genuin ambition att stödja samhällsfunktioner på vilka hela vårt samhälle vilar. Men det kändes nästan så. Åtminstone lite.

Om jag varit irriterad tidigare, var den känslan som bortblåst. Jag kände mig glad och stolt över att ha hjälpt till att få fast en brottsling – för jag kan inte tänka mig att ägaren till tjyvbilen kommer undan nu. Men kanske ännu gladare över att polisarbetet ändå fungerar och att dess tjänstemän förstår att uppskatta hjälp från allmänheten. Slutet gott, allting gott!

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *