Johannespassionen

Dagen till ära (långfredag före löning) gick jag på gratiskonsert i Sofia kyrka. Min gode vän “Pilatus” skulle nämligen medverka i Schütz Johannespassionen.

Mitt förhållande till ickekommersiell musik är komplicerad. Samtidigt som jag inte vill se vårt kulturarv gå förlorat, har jag svårt att se det som beskrivs i programbladet som enkel, oackompanjerad recitationssång ha någon stor plats i vårt framtida musikutbud. Jag noterar att ytterst få av Melodifestivalens tio finalbidrag var skrivna i frygisk tonart och kanske går skaltypen samma öde till mötes som det numera utdöda språket från Mindre Asien.

Nå. Verket framfördes skickligt av recitatorerna och i den avslutande bonushymnen från Georgien fick vi även höra deras röster tillsammans, vilket var eftermiddagens höjdpunkt för mig. Därför kändes det en smula snopet när de medverkande valde att smyga ut genom en dörr bakom altaret för att inte återkomma. De återhållna applåderna föll platt till golvet. Kören var spårlöst försvunnen och kvar var endast publiken.

Det var som att ensemblen plötsligt insett vad de hade gjort. Min gode vän hade faktiskt haft chansen att låta Jesus gå fri, men hade istället dömt vår Frälsare till döden. Och det där blodtörstiga judiska folket hade uppenbarligen ångrat sig och smitit ut bakvägen med svansen mellan benen för att slippa stå till svars. Jag förstår att det hade känts magstarkt att återvända för någon form av applådtack efter dessa moraliskt tveksamma handlingar.

Ett smutsigt hantverk. Men mycket väl utfört. Jag var nöjd.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *