Tre minuter

Andra halvlek skulle börja om fem minuter när telefonen ringde. Nummerpresentatören visade “Dolt nummer”. Jag hatar dolt nummer. Vi som inte har något att dölja har inte dolda nummer utan står för våra sifferkombinationer.

Däremot gillar jag verkligen nummerpresentatören. I några veckor har ett för mig tidigare okänt nummer dykt upp då och då. Via Eniro har jag tagit reda på att det är Svenska Dagbladet som vill ha tag i mig. Eftersom jag misstänker att det inte är journalistbrist och att tidningen söker skribenter, utan att det snarare är prenumerationsavdelningen som vill ge mig ett specialerbjudande, har jag inte svarat. Min DN räcker gott och väl på morgnarna. Min ambition är att låta denna katt-och-råtta-lek pågå så länge det bara är möjligt. Jag har ju anmält mig till NIX-registret och borde inte behöva tolerera oanmälda telefonförsäljare. För några månader sedan pratade jag med SvD och slapp då köpa något eftersom jag redan då hade DN.

Nåväl. Det var fem minuter kvar av pausvilan och jag hade ingen lust att prata i telefon. Men “Dolt nummer” kan även betyda… ja, nästan vem som helst som jag inte känner. Och lyfter jag inte luren får jag aldrig veta. Alltså svarade jag och fann mig plötsligt pratande med en tjej på ett marknadsundersökningsföretag med en bokstavskombination som aldrig fastnade i mitt minne. Efter hennes långa öppningsharang undrade jag hur lång tid det skulle ta. Jo, tre minuter hade jag väl tid med. Det blev mitt livs längsta tre minuter.

Undersökningen handlade om snabbmat – något som jag inte är jätteintresserad av. Redan där borde jag ha dragit mig ur, men kanske kunde mina åsikter och vanor hjälpa branschen i rätt riktning. Eller nåt. Fast anledningen till att jag är NIX-registrerad är just att jag inte har förmågan att säga nej. Jag tycker det är obehagligt att avböja erbjudanden från trevliga och artiga människor som tar kontakt med mig. Jag är förmodligen uppfostrad att inte vara otrevlig mot främlingar och försöker behandla folk så som jag själv önskar att bli bemött.

Frågorna gällde mina snabbmatsvanor och jag svarade på fråga efter fråga om olika sorters snabbmat som jag (inte) ätit de senaste fyra veckorna. Det kändes enformigt och inte särskilt intellektuellt utvecklande. När de första tre minuterna gått, tänkte jag att det i alla fall snart var över. Det var det inte. Det var pizza och sushi och gatukök och salladsbarer och smörgåsbarer och lokala caféer och färdiglagad mat från snabbköp och mat från närbutik och… Jag svarade och svarade och hörde hur andra halvlek började inne i vardagsrummet.

Hela upplevelsen tillfördes ytterligare en dimension av den låga volymen som tjejen hade i sin telefon, som gjorde att jag fick trycka luren mot örat. Detta samtidigt som jag hade den relativt högljudda teven i bakgrunden. Tyvärr pratade hon inte heller speciellt tydlig svenska, utan bröt tämligen kraftigt. Sammantaget gjorde detta att jag var tvungen att be henne upprepa merparten av sina frågor. Men efter en stund tyckte jag det kändes pinsamt både för mig och henne och samtalet övergick alltmer till “goddag, yxskaft” där jag chansade hejvilt på vad frågan gällde och om det var möjligt att svara ja/nej. Det gick ganska bra.

Efter en kvart insåg jag att det här ju kunde ta hur lång tid som helst. Då hade jag redan börjat ljuga ihop matupplevelser från Sibylla och Burger King. Jag tänkte mig möjliga scenarier där jag blivit vänligt bemött och fått varm mat som var precis den som jag beställt. Det blev fyror och femmor. McDonalds personalpolitik hade jag inget att invända emot och Max inredning fick närapå toppbetyg.

Nu tittade nog tjejen på klockan, för hon verkade känna sig mer stressad och insåg att hon hade gett mig en aningen optimistisk tidsplan för projektet. Det här gjorde hennes innantilläsning ännu stolpigare och det ökade tempot bidrog till att det ibland var helt omöjligt att höra eller förstå vad hon sa. Det var skönt att jag nu var inne i avdelningen med siffor mellan ett och fem (eller “fem och ett” som hon sa, vilket gör att jag fortfarande är oklar över om fem var bäst eller sämst) och tämligen godtyckligt kastade ur mig betyg.

Mina kompletterande bakgrundsuppgifter var så det enda som återstod. Andra halvlek var nu femton minuter gammal och jag undrade hur jag kunde bli övertalad till det här. Tanken att helt enkelt lägga på luren och sätta mig framför teven fanns inte i min föreställningsvärld. Tyvärr verkade det svårt att hitta en ruta att sätta in mitt “ja, jag arbetar litegrann ibland” i. Till slut fann hon en lösning och vi fortsatte. Jag uppskattade en månadsinkomst, berättade om mina internetvanor, redogjorde för e-postadresser och hemort och fick en lång harang som jag uppfattade som en fråga om de fick kontakta mig igen i framtiden. Jag stannade till.

Plötsligt insåg jag att jag hade chansen. Chansen att ge mig själv lite upprättelse. “Nä”, sa jag. Tjejen hajade till. “Nej, jag vill inte alls bli kontaktad igen”, upprepade jag med darrande röst. “Det är okej”, sa hon och insåg nog att hon hade gått utanför sin tidsram med ungefär 22 minuter, eller 733 procent (fast just det där med procenten insåg hon nog inte). Till slut bad hon faktiskt om ursäkt och önskade mig en jättetrevlig helg. Att jag var lika trevlig tillbaka och önskade detsamma med glad röst, verkade inte ingå i hennes manual. Så när jag försökte avsluta med “ha det så bra!” vet jag inte om hon uppfattade det. Men jag kunde i alla fall med gott samvete lägga på luren och gå in till den skränande teven.

Matchklockan stod på 19 minuter av andra halvlek och ställningen var gudskelov oförändrad sen första halvlek. Jag sjönk ned i den mjuka soffan och följde matchen till sitt slutskede. Då höll fjärdedomaren upp en skylt som förkunnade extraminuternas antal: “3”. Sedan fortsatte matchen i ganska exakt tre minuter till – nästan på sekunden blåste domaren av. Vilken kontrast. Jag häpnade.

Jag ska sluta svara i telefon.

7 thoughts on “Tre minuter

  1. Det är precis därför jag sa upp mitt fasta abonnemang. Har bara mobilen. Där ringer ingen sån där jobbig.

    Det värsta jag varit med om var (faktiskt) nån cancerfond. Minns inte vilken.

    -Hej. Har du tid några minuter?
    -Njaa… jaaaa okej då….
    -Visste du att varje år dör jättemånga tusen människor i yyy-cancer?!?
    -Nää…
    -Tycker inte du att det är jättehemskt? Det är FLER än vad som dör i BILOLYCKOR!!!
    – Eh.. joooo… det är väl hemskt..
    – Så vill inte du skänka lite pengar till yyy-fonden?

    Ja, vad säger man? Nä, jag är ond. Typ.

  2. Hm. En vacker sommardag när jag i allsköns ro satt på marken i en park, kom det en tjej fram till mig och började prata om hur hemskt det är med trafficking. Jag lyssnade på hennes långa utläggningar och jovisst höll jag med om att det verkligen är hemskt. “Så hur mycket är du beredd att skänka i månaden?” frågade hon mig.

    Sen dess bidrar jag med en dryg hundring i månaden. Visst blev jag lurad – och man kan verkligen ifrågasätta Rädda Barnens aggressiva värvningsmetoder – men samtidigt kan jag inte vara missnöjd om mina pengar gör att barn far mindre illa här i världen. Ibland får väl ändamålen helga medlen.

  3. Nä, det tycker jag faktiskt inte. Tänk om en person om dagen ringde dig, och alla ringde om behjärtansvärda ändamål och använde sig av denna taktik. Vore det fortfarande okej? Efter en månad skulle du plötsligt ge bort 3000 till välgörande ändamål.

  4. Hemska tanke. Tur att det där NIX-registret finns för oss som har problem med att säga stopp och belägg och nej tack.

  5. Hm, nix. Man kanske borde anmäla sig. Stackars Calle, missa hela 19 minuter! Varför sa du inte till tjejen att du skulle se matchen och bad henne återkomma?

  6. Jag kan nog komma på 941 saker jag kunde ha gjort – alla mer konstruktiva än att i efterhand skriva ett alldeles för långt och gnälligt blogginlägg.

    Men jag trodde hela tiden att de tre minuterna snart skulle vara över.

  7. Långt var ordet. Det var nog det längsta inlägg jag läst. Någonsin. Grattis ;) (På tal om gnälliga människor.. )

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *