Målintervjuer

Nu har galenskapen pågått i tre veckor och jag väljer att inte längre tiga ihjäl företeelsen. Jag syftar förstås på de märkliga intervjuer som äger rum efter artisternas framträdanden i Melodifestivalen.

Eftersom allt annat är så extremt genomtänkt och noga utstuderat blir jag förvånad när ett moment som det här dyker upp. När det gäller intervjuerna har ingen lyckats förmedla någon som helst tanke eller avsikt. Om jag inte missminner mig var det förra året Christer Björkman som bytte ett par ord med deltagarna i samband med att de lämnade scenen, men det var mer i egenskap av ansvarig för tävlingen och han tackade dem för deras medverkan.

I år har detta utvecklats till något annat – vad är mer oklart. När artisterna går av scenen flödar adrenalinet omkring i deras kroppar och de förefaller rusiga och ofokuserade. Dessutom är det väldigt stojigt eftersom det vanligtvis blir ett applådtack från publiken när låten är färdig. I det läget får en reporter ungefär 14 sekunder på sig att ställa frågor och få några vettiga svar; ett helt omöjligt uppdrag.

Vanliga svar (hur frågorna än har låtit) hittills är:

  • VAA!??
  • …för att det är en helt fantastisk publiiiiiiik!!!
  • Linköping!!
  • *tom blick, förvånad uppsyn*

Som tittare känner jag att SVT inte riktigt gav det här momentet särskilt mycket planering. Omständigheterna för en vettig intervju (om det nu var det man ville ha) är nog de sämsta tänkbara. Att de flesta intervjuerna inte avslutas utan istället ganska abrupt klipps bort – programmet måste ju fortsätta – bidrar till känslan av kaos och en i sammanhanget främmande amatörmässighet.

Det lustiga är att konceptet har prövats tidigare! Men då blev det totalsågat av en enig presskår och tevepublik. Det var förra året när TV4 skulle utveckla sportjournalistiken med så kallade “målintervjuer” under fotbollsmatcher. Förhållandena var nästan identiska: efter en urladdning och fin prestation tvingades målskytten till mittlinjen för att svara på frågor om målet, medan publiken jublade och lagkamraterna vackert fick vänta. Kvaliteten på svaren var ungefär lika låg som på frågorna.

Snart häcklades konceptet ganska friskt i medierna och spelarna var inte heller så positiva. Det gick så långt att reportrar med lite självdistans själva började driva med vad de tvingades utföra och experimentet blev inte långlivat.

Därför är det förvånande att SVT inte följde debatten utan kopierade (förhoppningsvis omedvetet) konceptet rakt av. Men kunde inte någon räknat ut med lilltån att intervjuerna skulle bli väldigt dåligt utförda med de förutsättningar som fanns? Jag tycker det. Särskilt när allt annat som sagt är så påkostat, proffsigt, genomtänkt och skickligt utfört.

I den senaste deltävlingen verkade ambitionsnivån på frågorna ha sänkts, men jag förstår fortfarande inte vad de har där att göra över huvud taget.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *