Tough crowd

Det som förvånade mig mest under dagens match i Allsvenskan mellan Hammarby och Örgryte, var inte det överraskande slutresultatet 0-1, utan det som utspelade sig i halvtid. För medan stora delar av publiken under pausen korrigerade sin vätskebalans (med hjälp av ölintag och toalettbesök) skulle resten låta sig underhållas av… en politikerduell.

Normala aktviteter i paus är att dela ut pris till spelare och ledare, att låta folk skjuta bollar långt eller rätt för att vinna priser, att hylla någon gammal hjälte eller fira ett jubileum. Mycket sällsynt är däremot att bjuda in två politiker, ställa upp dem vid ett bord och prata om det kommande valet – ur Hammarbysynpunkt. Tydligen är “arenafrågan” oerhört viktig och engagerar alla hammarbyare, som vill ha en hemmaplan med läktare för en publik på 25000.

Men det är tveksamt om just 15 minuter mitt i en fotbollsmatch är rätt tid och plats för en vänsterpartist och en kristdemokrat att lägga ut texten om sina respektive visioner för Söderstadion. Vi kan väl säga att om politikerföraktet i samhället är tämligen utbrett, kanske det har sitt största fäste i den grupp som besöker fotbollsmatcher. Politiker är helt enkelt inte populära på fotbollsarenor.

Det är alltid svårt för en politiker att över huvud taget göra sin röst hörd. Men att möta en publik som är påverkad av öl, testosteron och adrenalin är ännu svårare. Att frustrationen redan nådde en hög nivå, efter att serieledande Hammarby i den första halvleken hade missat de få målchanser som skapats mot det allra sämsta laget i Allsvenskan, gjorde situationen ohållbar redan på förhand.

Så fort politikerna öppnade munnen möttes de av burop och busvisslingar. Retoriken gick inte alls hem och deras “vår målsättning är givetvis” föll inte i god jord. En man bakom mig på läktaren skrek under hela tillställningen att politiker var skit, att de bara ljuger och lovar, att de aldrig kan svara enkelt på frågor, att de är dumma i huvet osv. osv. Debattledaren försökte locka fram löften och begärde klara svar, men misslyckades gång på gång.

Ilskan på läktarna växte sig bara större och jag funderade på vem som kunde ha kommit på den här märkliga idén. Det här var ju som någon sorts sjukligt sadistisk romersk avrättningsunderhållning som initierats för att folket skulle få se blod, i kombination med en medeltida offentlig skampåle, eller som att gå till djurparken för att se en skötare kasta ned ett par rädda små dvärgkaniner i en bur med utsvultna reptiler.

Avslutningen blev ändå inte så obehaglig som den kunde ha blivit. På frågan om vilket som var gästernas favoritlag, svarade kristdemokraten aningen svävande om att det var svårt att låta bli att från balkongen höra Hammarby göra mål, medan vänsterpartisten utgav sig för att vara en sann Hammarbyare och ropade att det skulle bli SM-guld i år. Något som kunde tolkas som applåder avslutade därför duellen. Men det var ju tur att Vänsterpartiet hade skickat en lokal amatörpolitiker och inte sin partiledare. Att Lars Ohly håller på Djurgården är känt och hade han sagt det på Söderstadion är det möjligt att han hade behövt mer än poliseskort ut från arenan.

Planen verkar vara att bjuda in två politiker till varje hemmamatch framöver. Låt oss bara hoppas att någon sätter stopp för galenskapen innan det urartar. De som säger att idrott och politik inte hör ihop har för det mesta helt fel, men ibland borde man kanske lyssna lite mer till dem. Det måste finnas bättre forum för politisk debatt än halvtidsvilor i Allsvenskan.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *