Radioamatör

I förra veckan började ett nytt program i Sveriges Radios P3. Det heter Mitt P3 och förefaller vara en sån där arbetsmarknadspolitisk åtgärd för att få in oprövade, oetablerade (och möjligtvis obegåvade) radiopratare på arbetsmarknaden.

En timme vid lunch på vardagarna låter SR en studio manövereras av någon som får fria tyglar och tillgång till all utrustning och det svenska radionätet. En hedervärd insats, vars resultat kan bli hur bra eller dåligt som helst. Upplägget liknar sommarpratarnas i P1, där etablerade, aktade, kända och intressanta människor får tid och utrymme att berätta om det som de känner för att dela med sig av. Skillnaden är att i P3 får samma person chansen i tre månader i sträck.

Det skulle kunna bli väldigt elakt om jag satt här och bedömde den inledande veckan efter kvaliteten på framförandet. Det handlar alltså om någon som aldrig sänt eller pratat i radio förut och då låter det ju knappast särskilt proffsigt med en gång. Sen kan man alltid debattera om det är just i riksradion som de första stapplande stegen bör tas.

Istället vill jag göra en mer kvantitativ analys utifrån den bild av “en kvinnlig Woody Allen” som programledaren Deniz Merdol ger av sig själv, dels i en presentation på SR.se, dels i en artikel i DN. Filmskaparen Allen brukar karakteriseras som neurotisk och extremt pratig, men även humoristisk, kvick och fyndig med längre resonemang och smarta monologer och dialoger. Av de filmer jag själv sett är det främst detta eviga prat som jag förknippar med honom.

Den första veckan fann jag mycket lite av detta under P3:s sändningar. Ungefär 10 gånger i varje program pratade Merdol, resten av tiden spelades musik eller gavs programinformation. Den sammanlagda tiden som dessa personliga tankar fick utrymme var knappt 7 minuter* per timmme och då gick viss tid åt för avannonsering av låtar. Sju minuter! Det är väl knappast Woody Allen, det är ju Lugna Favoriter: Mer musik – mindre prat!. Jag begriper inte vad tanken är om SR vill att någon ska skapa ett personligt radioprogram och få plats för egna åsikter och tankar – och sen inte ge någon sådan plats, eftersom det måste spelas 53 minuter musik per timme.

Själva innehållet i det redaktionella väcker också vissa frågor hos mig. Merdol hävdar i en intervju att hon hatar politisk korrekthet, men väljer ändå att låta hela första veckan bli en uppgörelse med dagens konsumtionshysteri. Att klippa kreditkort känns ändå ganska PK för mig. Att säga “man borde köpa färre onödiga saker” är inget jag blir direkt upprörd över. Med så lite tid är det nog inte lätt att utveckla några resonemang över huvud taget, men när man är medveten om tidspressen kanske det kan göras bättre. Men jag ska inte vara för snabb att döma, jag får se vad som händer den här veckan och nästa.

Avslutningsvis kanske jag kan vara lite försiktigt elak ändå, när jag uttrycker min fascination över denna trettioårings förmåga att låta som minst tio år yngre och hennes alternativa tolkningar av uttalet av vissa engelskspråkiga artister och låttitlar i avannonseringen – trots tre år på scenskola i New York. Men i övrigt vill jag vara återhållsam och avvaktande i min kritik.


* Måndag: 431 sek, tisdag: 379 sek, onsdag: 498 sek, torsdag: 421 sek, fredag: 775 sek. Fredagens mastodontprat berodde på en misslyckat försök att ringa upp någon i direktsändningen. Det var förresten enda gången som programmet kändes naturligt och okonstlat, inte extremt manusbundet utan spontant och personligt.

One thought on “Radioamatör

  1. Jag får panik av att hon stakar sig så mycket. Det är som att höra kungen hålla tal. Woody Allen har ju en i alla fall en hyfsad svada som bara forsar ut, utan speciellt mycket ansträngning…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *