Krus

Seden att smycka sin stjärngossestrut med “krus” kom jag i kontakt med först på Adolf Fredriks (AF) musikskola. Det är oklart hur utbredd traditionen är, men ett krus är alltså en liten buske av veckat silkespapper, inte olikt en smällkaramells, som sitter högst upp i den vita papperskonen. Tanken är att det ska vara lite färggrant.

Materialet i kruset gör struten mycket brandfarlig och lättantändlig, vilket kan vara aningen olyckligt med tanke på luciatågets stearinljus. Men jämställdhetsaspekten ska inte förringas; varför ska bara tärnor med långt och vackert hår känna en gnagande oro över att det alldeles bakom dem står en rad sömniga killar med varierande uppsikt över sina tända ljus? Nej, även stjärngossar med rejält tilltagna krus lever alltid en hårsmån från döden.

Eftersom man på AF måste göra sin strut själv (jag vill minnas en fortfarande omotiverad aversion mot guldstjärnorna på köpestrutarna), blev kruset en detalj som utmärkte vars och ens huvudbonad. Det fanns olika längder som var godtagbara och lärarna försökte hålla koll på vad som gällde och sedan gå runt med saxen. Jag tror att direktiven var lite olika från år till år och från musiklärare till musiklärare, men i grova drag var självständig och nyskapande kreativitet inte särskilt uppskattad – strutarna skulle helst rätta in sig i ledet och inte smyckas med lysdioder, symboler, Dextrosol eller annat festligt.

Mitt bästa – och lyckligtvis enda – minne av en brinnande strut är från 1992. Som tolvåring hade jag förmånen att få medverka i SVT:s sändning från Skansen, där jag tillsammans med ett par kolleger (klasskamrater) skulle agera följeslagare till Årets Lucia. Bakom en häst skulle vi i mörkret åka i en vagn med tända facklor och sedan hoppa ur och knacka på ett fönster, där Skansen-chefen Hans Alfredson skulle få syn på oss och sedan släppa in såväl oss som Lucia. Väl inne fanns där Flickkören som sedan sjöng sånger så det stod härliga till.

Självklart övade vi en del. Och allt flöt på bra fram till den sista generalrepetitionen när vi hade full mundering och skarpladdade facklor. Min kollega i den öppna vagnen hade kanske varit lite väl frikostig med längden i sitt krus – alternativt hade vinden liksom rätat ut veckningen och förlängt det någon decimeter. Hur som helst brann det plötsligt till i skallen på honom. Bokstavligen. En sekunds ouppmärksamhet i kombination med en vindpust från öster och silkespappret hade fattat eld.

Jag minns paniken i hans ögon när vi informerade honom om att han faktiskt brann och hur han desperat slet av sig struten och försökte släcka eldsvådan. Jodå, det gick bra till slut, men i tv-sändningen kunde folk ute i stugorna förmodligen se att kruset på en av stjärngossarna såg lite glest ut. Musikläraren undrade aningen förvånat vad som hade hänt med struten när vi anlände. Nåväl. Uppdraget att eskortera Lucia till stugan på Skansen fullföljde vi och det var det primära. Huruvida vi gjorde det på ett brandsäkert sätt är sedan länge färdigdiskuterat och glömt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *