Millenniumtrilogin

Nu har jag läst ut böckerna i Millenniumtrilogin av Stieg Larsson

  • Män som hatar kvinnor
  • Flickan som lekte med elden
  • Luftslottet som sprängdes

och blev förmodligen lika uppslukad av dem som alla andra. De är spännande och har, bortsett från vissa delar i den första boken, ett väldigt högt tempo. Dessutom är de lättlästa, vilket jag som ovan bokläsare uppskattar, genomtänkta och tycks välplanerade. Efter att ha tagit del av en unik korrespondens mellan författaren och förlaget, inser jag också att det stora persongalleriet är genomarbetat.

Böckerna handlar om män som hatar kvinnor och tar upp många situationer där kvinnor råkar illa ut på ett eller annat sätt. I början av varje avsnitt (“del”) finns det också korta fakta som inte har något direkt med själva handlingen att göra. I första boken är det statistik om kvinnomisshandel, i tvåan är det diverse ekvationer och i trean inleds avsnitten med något längre texter om olika kvinnliga krigare genom historien. Allt genomsyras av ett feministiskt perspektiv, som jag inte sett inom spänningslitteraturen tidigare (å andra sidan har jag ju inte läst så många böcker över huvud taget).

Den framlidne Larsson tycktes alltså ha en stor insikt i detta med manligt och kvinnligt och har medvetet skiftat könsroller på sina huvudpersoner. Den manlige journalisten kan betraktas som “slampa” eller “bimbo” och den kvinnliga superhjältinnan har fått manliga egenskaper: hon är sociopat med psykotiska drag.

Men resten av persongalleriet då? Där tycker jag att det i och för sig kan vara motiverat att alla onda personer är män och att det inte finns några kvinnliga skurkar. Böckerna handlar ju ändå om “män som hatar kvinnor” och det hade möjligen varit ett otydligt ställningstagande om det skulle ha dykt upp en massa elaka kvinnor på den onda sidan.

Däremot förstår jag inte tanken med att inte skildra en enda kvinna som det minsta inkompetent. Alla kvinnor som finns med i böckerna* är förståndiga, duktiga och skapar sympati hos läsaren. Många av dem är snygga och trevliga.

När det gäller männen är persongalleriet mer diversifierat. Där finns det banditer och hjältar; dumma och kloka; vidriga och sympatiska; rationella och mer impulsiva; stora och små, starka och svaga… ja, ett helt naturligt spektrum av mänskliga egenskaper redovisas på den manliga sidan. Kanske är det här ett medvetet grepp, men jag förstår inte vad tanken i så fall skulle vara. Så ser ju inte världen ut och såväl detektivromaner (ettan) och polisromaner (tvåan) som spionromaner (trean) vinner i allmänhet på ett stort mått av realism.

För mig som läsare blir det efterhand också tyvärr lite förutsägbart för intrigen. När en ny kvinna kommer in i handlingen vet jag direkt att hon är på min sida och ska få mina sympatier. Hon kommer att klara av det hon har föresatt sig och är varken dum eller elak. Det känns tryggt, men lite tråkigt. När en ny man dyker upp – ja, då får jag vara mer på min vakt. Kanske är han en fuling, men han kan också vara någon jag ska heja på framöver och tro gott om. Sen kan han visa sig vara en fuling i alla fall, åtminstone finns möjligheten. Eftersom han är man.

Jag tycker det är synd att Larsson gjorde så här. När bokserien i övrigt är så insiktsfull i sina skildringar av olika övergrepp och tydlig i sitt ställningstagande för utsatta grupper av kvinnor, blir det nästan parodiskt när han målar upp dessa som så fattiga på dimensioner och med en total avsaknad av vissa egenskaper.

Annars är böckerna spännande och läsvärda. Så läs dem! Nu!


* Nej, i den första boken finns visserligen en mycket perifer karaktär: Isabella, en äldre dam som jag vill minnas var ganska elak. Men hon är undantaget som bekräftar Larssons regel om att kvinnor är goda och inte misslyckas.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *