Hotellrum

Under min vistelse i England bodde jag på två olika hotell: ett i Sheffield och ett i London. Travelodge heter en hotellkedja med en anläggning i Sheffield och där bokade jag ett dubbelrum. Bortsett från att vägen till hotellet var mycket märklig och att jag irrade omkring ett bra tag liksom ovanför en stor trafikplats innan jag kom rätt, hade jag stora problem att förstå vad killen i receptionen sa till mig. Men när jag väl kom in i själva hotellrummet blev jag glatt överraskad.

Det var väldigt stort och rymligt, eftersom det nästan inte fanns några möbler förutom dubbelsängen och skrivbordet med teven. Till höger om sängen fanns det därför en oanvänd yta om några kvadratmeter. Eget badrum hade jag också, där det bara dröjde ett femtontal kyliga, frustrerande och förbryllade minuter innan jag kom underfund med hur man skulle få ut vattnet genom duschmunstycket istället för det andra.

Trots att det var ett budgethotell – hade jag bara varit ute i bättre tid hade jag nog kunnat få ett rum för dryga tjugo pund istället för trettionio – var det en riktigt bra standard på Sheffield Central.

I London hade jag bokat resterande fyra nätter på Metro Hotel, men vid ankomsten var det fullbokat och jag fick istället bo på Tony’s House Hotel som ingick i samma koncern. Det var sonen till Tony (låt oss kalla honom Anthony Jr) som kom med den tråkiga nyheten och visade mig vägen de två kvarteren bort till Tony. Nu säger jag inte att hotellen drivs av någon sorts maffiarelaterad organisation. Men jag säger inte heller att det är omöjligt.

Hotellrummet låg på bottenvåningen nära ingången och det som skulle kunna kallas lobby, fast det egentligen bara var en smal korridor med ett bord med ett karamellfat. Ibland kunde jag därför höra gäster komma och gå och stoja. Det störde mig inte. Något som var mer ljudmässigt störande var att vi befann oss nära Paddington Station och dess underjordiska spår, vilket gjorde att hela rummet liksom skakade när ett tåg passerade strax under oss. Det var sådär som på film: rutan skallrade och vibrationerna fortplantade sig i rummet. Det var faktiskt lustigt. Och störd/road blev jag bara när jag var vaken. Jag vaknade aldrig av oljudet.

Även i övrigt hade hotellrummet lyckats bra med att leva upp till stereotypen “engelsk lågbudget” med sin klassiska heltäckningsmatta och avsaknad av badrum. Klädskåpet såg ut att kunna falla ihop när som helst och lådorna skulle inte dras ut särskilt långt, för då lossnade de. Tapeterna aktade jag mig för, eftersom de också såg ut att lossna från väggarna, och den fjärrkontrollösa teven var den minsta jag sett, liksom kanalutbudet. Rummet i sig var nog också det minsta jag sett. Det fanns visserligen en stol förutom sängen, men inget bord, och därför fick det bli frukost på sängen vare sig jag ville eller inte. Det var lite som ett pussel att få plats med resväskan någonstans.

Toaletten låg en trappa upp och var inte jättefräsch men okej. Duschen låg en trappa ner. Informerade Tony mig om. Själv hittade jag den aldrig och var därför begränsad till det lilla handfatet som faktiskt fanns på mitt eget rum. Rinnande vatten och heltäckningsmatta är en mycket märklig kombination, men jag vill hävda att jag bemästrade den hjälpligt.

De första dagarna var det varmt i London och jag klarade mig genom nätterna lättklädd i min säng. Men i takt med att temperaturen sjönk, blev även mitt hotellrum kallare. Tony tycktes slå av elementet nattetid och den sista natten vaknade jag genomfrusen, trots att jag hade på mig hela mitt underställ bestående av långkalsonger och långärmad tröja. Det var nog tänkt att jag skulle använda mig av filten som låg i klädskåpet, men jag visste inte om den tvättades regelbundet (eller alls).

Ändå gillade jag det här! Jag hade läst omdömen på nätet om både Metro Hotel och Tony’s House och sett hur förvånade fransmän, italienare och amerikaner undrade hur man kunde erbjuda så risig standard. Själv hade jag därför inga förväntningar på hotellrummet. Nu är det möjligt att Tony ändå lyckades förvåna även mig med vissa detaljer, men på det stora hela var det så här jag hade trott att vistelsen skulle vara. Om jag bor på ett dyrt och bekvämt hotell är risken stor att jag stannar där istället för att se staden. Det är ingen risk hos killar som Tony.

Jag ger Sheffield Central tre CCC (av fem) och Tony’s House Hotel ett C (av fem).

One thought on “Hotellrum

  1. Pingback: Calles Corner 1.5 » Blog Archive » Sunkhotell

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *