Köplats

Idag satt jag i telefonkö. Tiden där gav mig möjlighet att reflektera över min plats i kön (som jag behöll) och när jag skulle bli betjänad.

Hela tiden informerades jag om hur jag låg till. Jag hade plats nio,  sen sju… fem, fyra… fyra…  två… Där någonstans började jag undra om det var min tur nästa gång. Den som är först i kön brukar vanligtvis få prata med den i kassan eller vid disken eller vad det nu kan vara.

Jag såg framför mig en kiosk med tio personer i kön. Den tionde stod längst bak och den första stod längst fram och beställde korv med bröd. Den andra i kön såg otåligt hur personen framför valde mellan räksallad och gurkmajonnäs. Jag var den där andra personen. Men snart skulle korvkillen avlägsna sig och det skulle bli min tur att beställa.

I min telefonkö hade jag nu plötsligt plats ett – men fick minsann inte alls prata med någon trevlig telefonist! Nej, istället var det tyst i andra änden. Det verkade som att jag fortfarande köade, trots att jag nu borde stå längst fram. Tänk om jag stod längs fram i kön till en kiosk och bara blängde. Väntade. Det skulle se ut, det.

Nå, till slut kom jag fram. Jag fick prata med någon som hjälpte mig och jag valde att inte dra in honom i mina djupa betraktelser angående telefonköandets väsensskilda förutsättningar jämfört med det verkliga livets.

Men fortfarande är jag lite brydd. Jag tycker att den (eller de, om det finns flera telefonister i farten) som betjänas har plats ett. Sen börjar kön med plats två. Vad säger ni, kära bloggläsare?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *