Migrationsopinion

Det stormar visst kring Bamse nu. Kulturskribenten Mattias Elftorp på HD förfasar sig över ett särtryck som utformats i samarbete med Migrationsverket, där asylprocessen beskrivs för barn i familjer som omfattas av den. Han förfasar sig särskilt över slutet. Den ena fiktiva familjen får nämligen stanna, medan den andra måste återvända till sitt hemland. Det som upprör är att hemkomsten skildras som både negativ och positiv (de där hemma har saknat dem och är glada att se dem igen).

Nog kan jag hålla med alla som tycker att Bamses varumärke har blivit allt mer skamfilat sedan skaparen Rune Andréassons död i början av nittiotalet. Det är resebolag och andra som profiterar på björnen och varor säljs för att maximera vinsten. Raka motsatsen till den attityd till kommers som tidigare präglade serietidningen.

Men just det här har jag svårt att kritisera. Syftet med den här specialutgåvan är att förklara för barn vad det är som händer runt omkring dem i asylärendet. Många är oroliga och mår dåligt. Att då måla upp ett skräckscenario i det fall det blir avslag, tror jag inte skulle vara bra för barnen. Många tyckare hävdar att det är fel att framhäva de (få om de ens finns) positiva aspekterna på att bli tillbakaskickad, men är det inte bättre än tvärtom? Om syftet ska vara att lugna rädda barn.

Det som är olyckligt här är att en massa idioter tycker likadant som jag. Folk som har åsikten att alla ska skickas iväg och att ingen ska få stanna, verkar ta över kommentarsfälten. Det håller jag inte alls med om. Samtidigt är det många som är för en human flyktingpolitik som gärna vill kasta första stenen mot informationskampanjen. På nåt sätt känner jag att jag har hamnat på fel sida.

Väldigt få har nog försökt att

  1. läsa själva tidningen
  2. sätta sig in i en orolig sexårings verklighet

Punkt 1 måste vara ganska enkel, medan punkt 2 är helt omöjlig. Därför förstår jag inte hur folk så tvärsäkert kan hävda att något är rätt eller fel. De enda som möjligtvis kan kalla sig experter, är de barnpsykologer som kontaktats i projektet (“Vi frågade experter på området, som menade att man inte ska berätta allt för barn som kanske har trauman, säger Ola Andréasson“).

Mattias Elftorp skriver att han får ont i magen av det här. Ja, men om det förhindrar hundratals små barn från att få det, kanske det kan vara värt det. Dessutom kan magåkomman inte vara helt obekant för en skitnödig kulturperson.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *