BP – Kalmar 1-2 (1-1)

Jaha. Så var det roliga slut för den här gången. Trots en remarkabel poängmässig förbättring under hösten, blev det på söndagen klart att Brommpojkarna inte får återkomma till Allsvenskan förrän 2009.

Sittplatsläktaren var utsåld och jag och Far fick ställa oss på ståplatssektionen, men lyckligtvis under tak och inte alltför långt bort från planen. Jag pladdrade på värre än vanligt och kände att på ståplats kunde jag använda ett möjligtvis mustigare språk än vid de dyra platserna.

Med jämna mellanrum återkommer jag till hur märkligt det är att jag, som till vardags är lugn och sansad, tyst och lugn, blyg och tillbakadragen – förvandlas till en helt annan person så fort adrenalinet börjar pulsera när domaren blåser till spel. Helt plötsligt hävdar jag då på fullt allvar att domaren är värdelös, att motståndarna fuskar, att bortaklacken är intelligensbefriad och att hemmalaget bör få frisparkar och straffar osv. Ibland försöker jag se på mig själv utifrån, liksom ta ett steg tillbaka och reflektera över vad jag just skrek. Och det är med skräckblandad förtjusning jag häpnar över mig själv.

Nåväl. Matchen började och Kalmars spelare visade sig vara ungefär dubbelt så stora som Brommapojkarnas (David Elm är tydligen 191 cm/95 kg och brorsan Viktor 192/87). De öste in höjdbollar mot den i jämförelse dvärglika backlinjen, som med stor möda försökte freda sig. Det gick faktiskt riktigt bra och efter tjugo minuter gick hemmalaget till och med till anfall. Den första gången någon kom in i straffområdet blev det mål! 1-0 till BP! Det här kanske kunde gå vägen.

Men nä. Den fullt rättvisa kvitteringen kom några minuter före halvtid, när Kalmar hade fortsatt att sparka in bollar i luften mot Brommapojkarnas straffområde i tjugo minuter. Men 1-1 i paus var ändå ett positivt resultat mot ett lag som jagade guld och faktiskt var bäst i Sverige för tillfället.

Den relativa tillfredsställelsen varade bara en liten stund, fram till Trelleborg tog ledningen mot Hammarby. Mitt resonemang om det mest karaktärslösa laget i Allsvenskan kan här gå vidare. Min första kandidat är egentligen Helsingborg, som för några veckor sedan hade 2-0 mot Örebro men lyckades släppa in fyra och förlora. På söndagen förlorade de mot Gefle med 4-0 och ordet “håglöst” känns adekvat. Men. Trots att de numera på sin höjd ställer in skorna på planen, lyckades laget faktiskt vinna mot Hammarby i förra omgången. Alltså tycker jag Hammarby, som varken gjort mål eller vunnit sen den 24 september när de slog Elfsborg, förtjänar förstaplatsen. När de förlorade mot IFK Göteborg i matchen efteråt, verkade de betrakta sin säsong som över. Trist för alla andra som litar på att alla lag gör sitt bästa. Det är liksom det som seriespelets rättvisa bygger på.

  1. Hammarby
  2. Helsingborg
  3. Elfsborg

Nu krävdes det vinst på Grimsta, medan en förlust definitivt skulle innebära nedflyttning. Och som ett brev på posten kom segermålet för Kalmar. Precis som jag-vet-inte-hur-många gånger förut i matcher jag sett, var Brommapojkarnas press på bollhållaren, den här gången Cesar Santin, inte helt nöjaktig. Killen fick springa med bollen och skaffa sig skottläge. Brassen gjorde inget misstag och målet såg ut som vanligt. Så trist.

Resten av matchen kan bara karakteriseras som ett enda långt lidande och slutsignalen kom nästan som en befrielse. Stegen mot bilen för hemresan var tunga och huvudena nedsänkta. Men under resans gång började vi redan prata om säsongen 2008 och att BP åtminstone skulle vara med i toppstriden i Superettan. Motståndet känns inte övermäktigt, eftersom de bra lagen gått upp och bara BP tillkommit uppifrån. Det bör åtminstone bli fler segrar än i Allsvenskan och lite mer att glädja sig åt.

Det kan faktiskt bli riktigt roligt! Nu ska vi bara vinna mot Djurgården först. Tydligen är det inte helt kört, förresten. Om Trelleborg förlorar med 3-0 behöver BP bara göra sex på DIF på Stadion. Lycka till!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *