Vänskap

Mellan åren 1996 och 1999 gick jag på Stockholms Musikgymnasium. Det var en ganska stor skola och eftersom den dessutom var sammanslagen med Kungsholmens Gymnasium, fanns det mängder av parallellklasser och elever. Tusentals. Fullt naturligt pratade jag aldrig med många av dessa parallellklasskamrater, även om jag kände igen många och visste namnet på vissa. En av dessa hette Gustaf Rössner.

Denne Gustaf var kompis till några av mina vänner, men själv kände jag honom inte alls. Han verkade vara trevlig och omtyckt och det är möjligt att jag hälsade när vi kanske träffades på fest hos någon gemensam bekant. Men annars rörde vi oss i lite olika kretsar på den stora skolan.

Ungefär tio år senare, i förra veckan, fick jag på Facebook en sån där “Friend request” från… Gustaf Rössner. Jag förstod inte. Ansåg han sig vara min vän – eller hade han intentionen att nu bli min vän? Tio år efter det att vi aldrig pratade med varandra?

Eftersom vi tydligen hade några gemensamma vänner där på Facebook, kändes det inte helt uppåt väggarna att gå honom till viljes. Det kunde vara intressant att se hur han tänkte när han erbjöd mig sin vänskap och kanske skulle han nu hälsa mig välkommen med en hint om varför han ville vara vän med mig. Men ingen interaktion skedde. Ingen hälsning. Jag såg att han hade 807 vänner och plötsligt kände jag mig nu inte så unik. Jag klickade på “remove friend”.

Där borde väl historien ha haft sitt slut. Men ett par dagar senare fick jag en ny “friend request” från… Gustaf Rössner. Drev killen med mig? Var det över huvud taget han som satt och bjöd in vänner, eller sköttes allting automatiskt av någon elak robot? Det hela kändes obehagligt. Jag pratade med en klasskamrat från Stockholms Musikgymnasium, som berättade att han också fått ett vänskapserbjudande. Han hade tackat nej. Han kände ju Gustaf lika lite som jag och var inte lika nyfiken.

Till min stora förvåning såg jag samtidigt att en annan av mina vänner hade adderats som vän och jag frågade förvånat hur han kände Gustaf. Min kompis svarade att han inte hade en aning om vem killen var, men “vill han vara vän med mig så…”. Jag tittade på Gustafs profil och såg att han nu var uppe i 920 vänner. Raskt marscherat på bara ett fåtal dagar. Men hur gick han egentligen till väga när han beslutade sig för att fråga folk om de ville vara hans vän? Min förvåning övergick i en fascination.

Om Gustaf nästan urskillningslöst adderade vänner och sen förföljde dem som tagit bort honom, är det klart att antalet steg kraftigt hela tiden. Men vad skulle han ha alla till, om han inte hade någon tanke att ta kontakt med dem sedan? Skulle de (vi) bara vara ytterligare skåror i sänggaveln? Med tanke på hans liberala urvalsprocess måste många av dessa vänner, precis som min kompis, ha en mycket vag uppfattning om sin egen relation till honom.

Så jag startade en grupp: “Am I friends with Gustaf Rössner?”. En grupp för alla oss som undrade om vi verkligen var vän med honom, även om han själv betraktade sig som vän till oss. Gruppens beskrivning var på engelska och tämligen humoristiskt och torrt välformulerad. Jag startade en diskussion om min egen, nästan obefintliga, upplevelse av honom och hur vi möjligtvis hade hälsat vid ett par sociala tillställningar för tio år sedan.

Gensvaret blev ganska stort och omedelbart. Ett par vänner uttryckte sig positivt om den nystartade gruppen, varav den ene visserligen betraktade sig som vän till Gustaf, men berättade att han noterat att hans bror även var med på listan; “fattar inte hur de känner varandra, det kan de inte göra, det är omöjligt…”. Antalet möjliga medlemmar verkade vara enormt där ute.

Och så. Till slut. För första gången på tio år, ja för första gången någonsin, hörde Gustaf Rössner av sig. Han skickade ett meddelande till mig där han undrade varför jag inte bara tog bort honom som vän, “eller kanske bekant”, istället för att starta otrevliga grupper här på Facebook. Jag förklarade att jag ju hade försökt att ta bort honom, men att det liksom inte tog skruv. Jag skrev vidare att jag hoppades att det skulle fungera bättre den här gången och sen lade jag till information i gruppen om att den alls inte skulle betraktas som “otrevlig” och att medlemmarna inte hade något emot Gustaf, som “surely is terrific and has lots of friends”.

Min tanke var nu att i gruppen kunna diskutera vänskapsbegreppet, hur social interaktion via Facebook ska ses i ett större perspektiv, vilka kriterier folk har för att addera och låta sig adderas som en vän och liknande spörsmål. Det skulle kunna bli en riktigt fruktbar debatt med många filosofier redovisade.

Föga överraskande stängde Facebook ned gruppen redan samma dag. Tydligen var avsaknaden av humor och självdistans hos Gustaf Rössner direkt proportionell mot storleken på hans vänkrets. Själv tycker jag nog att han hade sig själv att skylla, men antar att saken nu är utagerad. Jag fick ett mejl där han skrev att han hade missat den första raderingen och beklagade att han stört min facebookfrid. Så nu är nog allt frid och fröjd igen.

Och han kan bygga vidare på sitt imperium. 945 vänner nu.

6 thoughts on “Vänskap

  1. Jösses.
    Tror det är allt jag kan säga.
    Jag tror att killen “profiterar” på att det i facebook-praxis anses oartigt att inte acceptera en vänskapsinbjudan. Men det verkar onekligen vara en pinsamt desperat vänjakt han håller på med. Vad är hans mål?

  2. Trots att resten av mig inte alls håller med, finns det en liten liten del av mig som är förtjust över att det här blogginlägget kommer upp som andra träff på Google vid en sökning på “Gustaf Rössner”.

    Så om någon får en friend request och undrar “Am I friends with Gustaf Rössner” och börjar googla på hans namn… Välkommen hit!

  3. Inte visste jag att detta var en sån enorm sak att det var värt en blog.

    För mig och många av mina kompisar är Facebook ett sätt att återknyta med gamla vänner och bekanta. Vi anser inte att bara för att man kopplas ihop där måste man ha en konstant interaktion. Det är i vissa fall mer ett sätt att förstå hur folk hänger ihop. I andra fall ett nytt medium att kommunicera igenom. Dessutom är det ett intressant socialt experiment inom nätverkstänkande. Av just det skälet kanske man inte skriver in att man varit bästa vänner utan att man kanske bara gått i samma skola.

    Skälet till at du las till igen Calle var för att jag körde en Contact importer och hade missat att du tagit bort mig. Beklagar det.

    Jag förstår att du hade ett ädelt syfte med klubben Calle, men namnet talade inte riktigt för det. Därför bad jag om att få den nedlagd.

    Malin, din poäng är intressant, men inte korrekt i det här fallet.

    Beklagar om detta skapat debatt, oro och upprörda känslor.

  4. This is so Swedish. Honestly, writing a tired long post about a friend request? Childish to say the least! I didn’t know Gustaf during my days at the school (I graduated in 1997) but I had a couple of classes with his sister, Sofia, who made it clear that she was the self-appointed queen of the school. She was certainly not friendly, but Gustaf seemed pretty harmless. I’m in the US now and this conversation would never have happened here – after all, why do you care so much about someone who contacts you via Facebook? Is it real life? How much time do you have to spend on crap like this? Everyone has at least 500 friends on FB and no one thinks it’s a huge event to have someone add you who you don’t know in real life. I think the word “friend” is highly contentious (at least for Swedes who don’t like to have that many), and you should see it more as a “contact”. But you need to get a life. Really.

  5. Orville, jag är ledsen om mitt torftiga 27-åriga liv gjorde dig besviken. Men jag vet inte om ditt är så mycket mer imponerande, med tanke på din långa kommentar på ett inlägg som till stor del handlar om en brorsa till en tjej som du nästan gick i samma klass som på gymnasiet. Om nu livskvalitet verkligen kan räknas i tillbringad tid framför skenbart oväsentliga trivialiteter.

    Som jag skriver i inlägget var min ambition med gruppen att diskutera vänskapsbegreppet, hur social interaktion via Facebook ska ses i ett större perspektiv, vilka kriterier folk har för att addera och låta sig adderas som en vän och liknande spörsmål. Glädjande är att denna diskussion äger rum här istället.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *