Skämmes, tamef*n!

Jag var på landskamp igår: Sverige mötte Nordirland i kvalet till nästa års EM. Kvalmatcher är viktiga och jag missar dem aldrig. Folk som inte är så insatta förstår inte att det är en större bedrift att över huvud taget kvalificera sig till de härliga sommarslutspelen än att vara med. Men först en tillbakablick:

Januari 2006
Sverige har lottats i samma grupp som formstarka nationerna Danmark och Spanien. Dessutom väntar möten med fysiskt spelande lag som Nordirland och Island. På sportredaktionerna är man överens om att det blir väldigt svårt för Sverige att gå vidare den här gången. Lagerbäcks smått fantastiska facit att kvalificera sig till slutspel efter slutspel får nog se sitt slut. Krönikörerna är ense: det här blir en övermäktig uppgift.

Ett drygt tjugotal månader senare är det annat ljud i skällan. Efter helt otroliga insatser i kvalmatcherna leder Sverige kvalgrupp F och har chansen att bli klara för slutspelet redan när flera matcher återstår. 5-0 i målskillnad från mötena med Spanien och Danmark och en ledning med 1-0 mot Nordirland i början på andra halvlek på Råsunda gör att tabelläget är följande:

1 Sverige      10  8  1  1  21-4    25
2 Spanien      10  7  1  2  19-8    22
--------------------------------------
3 Danmark      10  5  2  3  17-9    17
4 Nordirland   10  5  1  4  14-12   14

Sverige spelar runt bollen utan att gå till attack. Det känns lite skakigt och matchen har varit jämn, där lagen omväxlande haft taget i bollen och taktpinnen. Men nu är det hemmalaget som har initiativet och passar runt lädret mellan sig, på det där retfulla sättet som sydeuropeiska lag gör när de fått in ett mål på nordeuropeiska. De äger matchen och bryr sig inte om att anfalla – som för att accentuera det faktum att inget mer behöver hända för att segern ska vara ett faktum.

Vad är det då jag hör? Människor i publiken börjar bua. Jo! Det är sant! Råsundapubliken buar åt ett landslag som för tillfället är klara för det femte raka slutspelet. De buar åt Sveriges absolut bästa fotbollsspelare som har släppt in fyra mål under hela kvalet, men gjort 21, som håller på att ta revansch efter en neslig bortaförlust mot Nordirland, men som ser nervösa ut och verkligen behöver stöd under matchens sista halvtimme. De buar. Åt mina hjältar.

Jag blir inte bara förvånad. Jag blir besviken, ledsen och arg. Vad är det för människor som går på landskamper egentligen? Måste de sitta där och skylta med sin okunnighet? Jag var faktiskt där först och har inte missat mer än möjligtvis någon kvalmatch sedan 1989. Med såna här vänner behöver man ju inga fiender. Kan de inte bara dra åt h*lv*te? Och låta oss som är där för att beundra, inspireras av, glädjas med och framför allt stötta det svenska landslaget göra det.

Ytterligare ironiskt var det att det på storbildsskärmen före matchen hade visats upp en video med intervjuer med landslagets spelare och ledare, som satte egna ord på hur mycket publikstödet har betytt under det långa kvalet. Det var förbehållslösa hyllningar till alla som hjälpt till med hejarop och applåder både på hemma- och bortaplan. Titeln var “Tack för ert stöd”. Ironiskt.

Så vad händer i matchen? De nervösa spelarna ser uppenbart tagna ut av den nya situationen (sedan 1989 kan jag bara minnas burop mot Sverige en gång: efter en förlust mot Lettland, när det faktiskt var berättigat) och börjar trots allt att forcera framåt. Trots sju man på offensiv planhalva skapas ingen målchans och istället blir det nordirländsk kontring, en oturlig halkolycka och 1-1.

Jag begriper inte vad folk försökte begära. Bicykletor i kryssen? Vid ställningen 1-0 och en halvtimme kvar? Efteråt läser jag att Lagerbäck har förståelse för publikens beteende:
– Jag förstår att de hade högre förväntningar än det de fick se och förstår om de är missnöjda.

Om han verkligen menar det är han på tok för snäll. Det är inte acceptabelt att hemmapubliken buar ut sitt eget lag. Det är aldrig okej och en av anledningarna till att Ullevi får arrangera så få landskamper. Ett par gånger har det hänt i Göteborg och spelarna har då inte varit sena att framhålla att Råsunda känns som den riktiga hemmaarenan och att det är där som de stora matcherna ska spelas. Om det nu blir en attitydförändring återstår att se, men jag tycker snarare att attitydförändringen ska finnas hos åskådarna.

Min stilla förhoppning är att de som var på Råsunda och buade igår, tyckte så illa om Sverige och att underhållningsvärdet var så lågt att de stannar hemma nästa gång. De kan sitta i sina soffor och bua så chipsskålarna skallrar. De kan gnälla över Daniel Anderssons och Petter Hanssons bristande kreativitet, över Lagerbäcks laguttagningar och hela personen Anders Svensson. Gnäll på, bara! Men gör det inte på mitt Råsunda, för där är ni inte välkomna längre.

Förresten finns det fler som uttrycker det här. I det här blogginlägget formuleras det något kortare och konkretare. För en gångs skull är jag helt överens med bloggaren. Respekt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *