Spinninghuliganer

кухненско обзавежданеSpinning är en trevlig träningsform. Den bygger på att det framför en grupp av träningscyklar sitter en glad tjej och är överdrivet entusiastisk, för att på så sätt få träningsdeltagarna att härda ut det ganska ansträngande passet. Hon har tajt linne, stort leende och ett extremt gott humör. Kanske har hon ADHD, kanske har överkonsumerat kaffe eller bara ett stort mått av överskottsengergi.

Det är alltså väldigt glatt och positivt. Visserligen kan hon låta tuff när det är som jobbigast, men sen försäkrar hon alla om att de är jätteduktiga och att hon är imponerad av alla.

Därför blev jag en smula förvånad över kvällens pass i KTH-hallen. Det började med att spinningledaren, som vanligt, frågade om vi skulle öppna dörren ut. Eftersom syret i spinningsalen har en tendens att ta slut och det på sommaren blir väldigt varmt, brukar en dörr som leder ut i friska luften ställas lite på glänt.

“Nej! Då fryser jag ju ihjäl”

var det oväntat aggressiva svaret från den unge mannen närmast dörren. Spinningledartjejen hajade till. Det här var hon inte riktigt beredd på. Själv hade jag heller aldrig varit med om detta; i alla år har jag uppfattat frågan som närmast retorisk. Men ännu mer överraskad blev jag när jag hörde ett par röster från andra sidan lokalen.

“Ja, säkert. Det är femton grader ute… Du fryser säkert ihjäl!”

“Fan, det finns ju aldrig nån luft här inne!”

Längst bort från dörren, där luften säkert är allra sämst, satt det uppenbarligen ytterligare ett par herrar som hade onormalt höga halter av adrenalin eller testosteron i kroppen.

“Jamen, gå ut och ta en cykeltur där då!”

svarade nu den lättfrusne och stämningen blev allt sämre. Spinningledaren var inte längre lika glad, men sa någonting i stil med

“Hörni… Nu låter vi… Nej, nu bestämmer JAG att den som är närmast dörren får bestämma.”

vilket väl inte direkt blidkade den bortre falangen.

“Du kan få låna en tröja om du fryser!”

“Vafan, vi kan väl vädra ur nu så vi får in lite luft”

ropades det därifrån. Nu trodde jag att det kunde bli bråk på allvar eller kanske att någon skulle göra en SD och lämna lokalen. Kommentarerna i sig var inte så farliga, det var bara det att det inte fanns någon humor eller distans i tonfallen. Dessa pojkar var verkligen arga. Själv satt jag, konflikträdd, mitt i skottlinjen och försökte göra mig så osynlig som möjligt.

Spinningledaren tog som tur var ett initiativ och sa helt enkelt

“Nu är klockan halv sex och vi ska köra spinning i sextio minuter!” Så satte hon igång musiken och passet var igång.

Efteråt var det inte något mer prat om det hela. Visserligen fortsatte jag vara osynlig och stirrade ner i marken så gott jag kunde under stretchningen och rengörandet av cyklarna. Men jag uppfattade inte flera upprörda kommentarer från de inblandade. Bara att stämningen var konstig.

För mig var det här passet en surrealistisk upplevelse. Jag har varit på mängder av fotbollsträningar där sånt här kunnat inträffa, men det är en helt annan situation där alla i gruppen känner varandra och vet vad som är okej eller inte. Men att komma till en spinningträning och börja tjafsa med totala främlingar på tonåringars vis – inför en timme som ska präglas av glädje, positiv energi och medryckande musik – är ju vansinne.

Nästa gång ska jag ta på mig cykelhjälm. Om det blir fysiskt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *