Dumsnål

I ungefär 10 år har jag haft träningskort i KTH-hallen. I början bedrev jag mest styrketräning, men så småningom blev jag övertalad att pröva på spinning och det är det jag ägnar mig åt nästan uteslutande nuförtiden. Bra förbrännings- och konditionsträning som är skonsam mot mina skämt till benhinnor. Sen kan man tycka lite vad man vill om träningsformen.

Jag var student när jag köpte mitt första årskort och sen fortsatte jag betala studentpris fram till min examen. Vid det laget hade jag turen att känna en spinninginstruktör och lyckades på så vis få kompispris på mina efterföljande träningskort.

När hon slutade som instruktör hade jag turen att känna den som stod i receptionen och fick på så vis även detta kort till reducerat pris. Men när det gick ut i slutet av november 2009 hade även denna kontakt försvunnit från KTH-hallen. Så nu i januari 2010 fanns ingen möjlighet att viska ett namn och få rabatt.

Det bar mig emot att betala fullpris. Jag stod där och skulle betala och så bar det emot. Det är väl bara så jag kan förklara varför jag istället för att svara nej på den enkla frågan om jag var student, förvånade mig själv med att svara “eh… ja…” till den för mig tyvärr okända tjejen i receptionen.

Plötsligt var jag inblandad i en diskussion om studieintyg och vad som behövdes för att bevisa min identitet som student. Vi kom överens om att jag skulle betala studentpriset, men att kortet skulle vara halvfryst fram till jag hade visat upp något de kunde godkänna. Visserligen fick jag träna, men kunde inte boka pass och var tvungen att hämta ett lånekort varje gång jag skulle passera spärrarna.

Det här var ju inte genomtänkt. Det var i högsta grad ogenomtänkt. Dagen efter gav jag mig desperat ut på nätet för att försöka lösa mitt dilemma, att tämligen omgående förvandlas till student. Snart hittade jag en distanskurs som jag kanske kunde ha behörighet till och faktiskt ha möjlighet att följa, trots ett störande heltidsarbete.

För säkerhets skull ringde jag studievägledningen på KTH och kollade läget. Där svarade en oerhört positiv kvinna att det ju var jätteroligt att jag ville fortsätta att studera. Tydligen var det så högskolan skulle fungera, att man som ingenjör skulle komma tillbaka och gå en kurs för att komplettera eventuella luckor eller fräscha upp sina kunskaper. Dessutom var det ju gratis!

Efter samtalet var jag oväntat studiemotiverad och tänkte att idén inte var så dum ändå. Utan att veta om det hade SYO-tanten lyckats trycka på precis rätt knappar, särskilt med det där gratis-argumentet.  Jag anmälde mig till kursen på studera.nu och fick en pin-kod hemskickad. Därefter kunde jag logga in och följa ärendet.

Så idag fick jag beskedet jag väntat på: antagen! Nu kan jag visa upp ett papper i receptionen och förhoppningsvis tina upp mitt halvfrusna träningskort. Efter detta återstår det bara att gå själva kursen. Men det – det är en helt annan historia.

One thought on “Dumsnål

  1. Hahaha… ja det finns många vägar att gå…
    Jag pluggade ju kvällskurser i flera år för att bo kvar i min studentlägenhet. Men för ett reducerat träningskort… nja…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *