Inkoppling

På min arbetsplats sitter jag i ett ganska öppet kontorslandskap. I november beslutades det att den stora allmänna whiteboardtavlan i närheten av min plats,  skulle ersättas med två stora skärmar där våra webbplatser skulle exponeras. Alla förbipasserande kunde då häpna över mästerverken som webbredaktionen producerade.

Eftersom det är ett stort företag jag jobbar på, blir även det minsta ärende lätt ett stort företag. Först levererades de platta skärmarna, som fick ligga i skrivarrummet ett tag. Efter det kom ett par gubbar och suckade och sa att det inte fanns plats på väggen. Sen togs ändå whiteboarden bort. Efter det sattes en liten stolpe upp på väggen, som apparaterna monterades på. Nya gubbar borrade hål i väggen och kablage drogs in i skrivarrummet. I början av december var allt klart.

Sen hände ingenting. Skärmarna förblev svarta och när folk frågade den ansvarige blev svaret att beställningen var gjord och att det bara var att vänta på att någon skulle komma och installera grejerna. Jag kikade in i skrivarrummet och såg att kablarna var dragna och att det stod en dator med tangentbord där inne. Snart skulle det nog hända saker.

Men december gick och bilden var lika död som tidigare. Någon lustigkurre skrev ut ett A3-papper med testbilden och tejpade upp på den nedre apparaten. Samma vecka tog jag ett initiativ; jag tog en skärmdump på sajten och skrev ut fyra A4 och tejpade snyggt upp på den övre. Syftet att exponera vårt arbete var nu uppfyllt, även om det inte såg helt modernt ut. Dessutom tappade pappersversionen snabbt i aktualitet. Snart började den nedre skärmen användas som en vanlig anslagstavla, en sämre version av den tidigare whiteboardtavlan. En lättare form av anarki hade utvecklats.

Under mellandagarna tog jag ett nytt initiativ. Eftersom jag anade att arbetsbelastningen skulle vara överkomlig (låg), tog jag med mig min bärbara dator med några filmer. Jag kopplade in datorn till elnätet och satte i en av VGA-kablarna som låg och skräpade. Snart kunde jag och mitt fåtal kolleger njuta av filmer som Pulp Fiction, Bad Santa och Office Space. Vi lånade ett par datorhögtalare av en semesterfirare och hade filmer rullande i bakgrunden, medan vi försökte få tiden att gå.

En tidig morgon när arbetsåret hade börjat – och jag inte längre hade lust eller mod att släpa med mig dator och se film på dagtid – gjorde jag en tredje insats. Den som har sett filmen Yrrol, vet att det finns en scen där grabbarna ska koppla in en stereo enligt konstens alla regler, men får den inte att fungera och där en av tjejerna säger “men ska vi inte testa att trycka på on-knappen i alla fall?”.  Ungefär så gjorde jag. Jag kopplade in ström till datorn, som bara stod i skrivarrummet och skräpade, och satte i en nätverkskabel och VGA-kabeln. Tangentbord och min egen mus anslöts.

Mer behövdes inte. Den övre skärmen hade fått liv och jag loggade in, öppnade en webbläsare och surfade in på startsidan. Jag förstod verkligen inte varför ingen hade gjort det tidigare. Ingen hade ens försökt att koppla in sakerna, som jag hade lyckats med på mindre än en halvtimme. Alla hade väntat på att någon annan skulle lösa problemet. Själv hade jag inte tyckt att jag som extern konsult borde lägga timmar på att ta ansvar för det som någon annan uppenbarligen inte hade kompetens att klara. Men med facit i hand kunde jag gott gjort det en dryg månad tidigare.

När en kollega insåg att det faktiskt gick att använda elektroniken fick jag hjälp. Det låg en DVI-kabel bredvid datorn och tillsammans drog vi den genom hålet i väggen. Snart visade båda skärmarna upp webbplatser, precis så som det var tänkt från början (av november). Jag ringde IT-avdelningen och frågade om skärmsläckaren och energisparläget kunde stängas av och fick hjälp med det samma dag.

Vid återkomsten från julledigheten konstaterade den ansvarige att det ju fungerade och folk fick förklara för honom att det var jag som hade fixat allt. Han tackade, men jag tror att han tyckte bättre om mitt skämtsamma spratt med A4-papper än när jag löste själva problemet. För precis som i filmscenen, fick jag känslan av att man ju kunde göra som jag gjort, men helt rätt var det inte. Jag fick  förklarat för mig att tanken var att speciell programvara skulle installeras, som skulle “rulla olika webbplatser på de två skärmarna automatiskt”.

Nu väntar vi på denna unika programvara. Under tiden fortsätter min lösning att fungera alldeles utmärkt. Ibland kommer någon som ber mig att uppdatera webbläsaren och jag kilar in i skrivarrummet och trycker på F5.

Jag blir kvar på min plats till mitten av mars när mitt konsultuppdrag tar slut. Om den unika programvaran har installerats vid det laget är ytterst tveksamt.

2 thoughts on “Inkoppling

  1. För ett par veckor sedan pratade jag med en kollega vid kaffeautomaten. En halvtimme senare fick jag ett mejl från honom med ett javascript som han hade knackat ihop. Då är han ändå ingen tekniker, utan jobbar som projektledare.

    Sedan dess kan jag välja vilka webbsidor som ska visas och hur länge de ska visas. Jag slipper uppdatera sidorna manuellt (trycka på F5) och allt flyter på.

    Jag har numera full kontroll och makt över de två skärmarna. Idag till exempel, visas det på den undre ett stort meddelande med jämna mellanrum:

    Grattis
    Carl och Karl
    28 januari

    Sen visas det någon sajt i femton sekunder innan jag ånyo gratuleras. Vi väntar fortfarande på den fantastiska mjukvaran. Men den ansvarige får allt svårare att förklara vad den kan åstadkomma som vi inte gör redan nu.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *