Burkskurk III

Efter en spännande terroristhistoria och fortsatta äventyr i de lyxigare kvarteren var det nu dags att återvända till Sverige.

Jag var något sur över att Far hade velat ha så onödigt stora tidsmarginaler – “det vore väl synd att missa planet” – och inte blev jag väl gladare över att inte omedelbart hitta rätt på Gatwick Airport. Det var välskyltat för dem som skulle till incheckningsdiskar, men inte för oss som redan hade boardingkort och endast handbagage. Men snart var vi på rätt spår och närmade oss säkerhetskontrollen.

Far skulle bara packa om hela sin väska först. Någon jacka skulle packas ned, den lilla plastpåsen med flytande vätskor skulle plockas fram, mobiltelefonen fram, några andra saker bort och det var med stor noggrannhet som handbagaget strukturerades om. Till slut var han färdig, men då hade ingången vi ställt oss vid redan hunnit stänga. Flygplatspersonalen hänvisade oss till en annan kö.

I den nya kön var vi inte först och den rörde sig inte nämnvärt fort. Men vi hade all tid i världen och jag tog världsvant av mig min jacka och alla metallföremål och placerade i plastlådan, tillsammans med platspåsen med tandkräm och deodorant. På bandet ställdes plastlåda och väska. Inget pip när jag själv passerade metalldetektorn och jag skulle bara ta på mig bältet och ta min… väska? Var var nu väskan?

Väskan hade lyfts bort från bandet och ställts åt sidan. Snart tog en tjänsteman upp den och undrade vem som var ägaren. Jag gav mig till känna och så började kontrollanten kontrollera innehållet. Allt gick bra fram till han upptäckte burken med lemon curd. Den ville han inte släppa igenom.

Nu hade Far smugit upp bakom mig och anade att det var problem. Han försökte förklara att det var en julklapp, att det inte var någon vätska och så vidare. Själv tyckte jag inte att det var lönt och det tyckte inte tulltjänstemannen heller. Reglerna var tydliga med att handbagaget inte fick innehålla vätskor, krämer, pastor eller liknande, enligt honom. Men att metallburken med te verkligen innehöll te, det tvivlade han inte alls på.

Möjligtvis hade terroristjägaren hakat upp sig på den (svaga) kurdiska anknytningen och såg citronkrämen som en möjlig smygbomb. Kanske betraktade han mig som en förvirrad frihetskämpe med ambitioner att befria Kurdistan med hjälp av landets egna fruktdelikatess. Eller så tog han chansen att bli av med sina egna julklappsbekymmer och hade nu den perfekta gåvan till någon aunt, grandmother eller sister-in-law.

I ögonvrån såg jag hur en annan välbekant väska lyftes av bandet av en kontrollant. Inte heller Far hade kommit igenom det finmaskiga terroristnät som hade lagts ut framför oss. Den omsorgsfullt omstrukturerade väskan öppnades – inte alls lika varsamt – och den här kvinnliga tjänstemannen var lika svår att komma till tals med. Blixtsnabbt såg hon marmeladen och plockade bort den medan allt annat gick igenom. Vi fick frågan om vi ville checka in burkarna, men visste inte riktigt om det verkligen var ett seriöst förslag. Vi avböjde.

Inom loppet av några minuter hade vi förlorat två julklappar till ett värde av förhållandevis jättemycket pengar.  Men det hade kunnat gå värre än så. För ett ögonblick flimrade det till framför mina ögon och jag såg hur jag fördes bort till en domstol där perukklädda engelsmän efter två veckors hårda förhör och överläggningar dömde mig till ett orimligt långt och hårt fängelsestraff för min påstådda inblandning i världsterrorismen. Jag kippade efter andan när min blick blev klarare och jag insåg att jag faktiskt var fri. Till skillnad från min burk.

Far och jag valde var sin strategi för att hantera det inträffade. När jag kom hem lagade jag så småningom min egen lemon curd och gav till Mor (tillsammans med kvittot som förklarade exakt hur mycket dess motsvarighet var värd), medan Far stack huvudet i sanden och tycktes vilja lämna allt bakom sig. Därför fick jag aldrig reda på vem som skulle ha fått den där marmeladen.

Flyget var försenat – vilket gjorde tidsmarginalerna ännu orimligare och följaktligen mig ännu surare – men till slut kom vi hem. I efterhand har jag förstått att vi ändå kom ganska lindrigt undan, för tydligen kan delikatesser stänga hela flygplatser om man inte är försiktig. Trots allt hade Gatwick fått vara öppen under hela det hemska händelseförloppet.

Nåväl, det här var historien om när vi nästan blev terroriststämplade. När vi nästan blev gripna och arresterade. När vi nästan inte alls kom hem, utan fick tillbringa resten av våra liv i kalla engelska fängelsehålor. När Aftonbladet nästan fick starta en kampanj för att få oss hem och när regeringsrepresentanter nästan fick använda sig av tyst diplomati. Det här var den historien.

One thought on “Burkskurk III

  1. Åh, le grande finale! Synd att ni inte tänkte på det där med burkarnas vätskehalt liiiite tidigare… Men jag tror säkert att din lemon curd blev minst lika god :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *