Damcupfinal: AIK – Umeå IK 3-4 (0-3)

Som avlägset bekant till Frida i AIK:s backlinje har jag sett ett flertal matcher på Skytteholm i år. Men till den här tv-sända stormatchen hade även klart närmre anhöriga dykt upp och supporterskaran hade svällt upp till ett sjutal personer. Sammanlagt kom det över 1300 åskådare; nytt publikrekord för en final i Svenska Cupen.

Matchen började lovande. I ungefär fem minuter då AIK hade ett inlägg i ribban och ett skott på mål. Men resterande 40 minuter av halvleken var en enda pina att se. I halvtid stod det 0-3 till Umeå och hemmalaget hade blivit närmast överkört. Världens bästa fotbollspelare Marta hade lekstuga (bortsett från något tillfälle när hon åkte på en tryckare och vi kunde höra en välkänd huligan klargöra att “Det ska göra ONT att komma till Skytteholm!”).

Efteråt fick jag höra att Far hade stängt av teven i halvtid och hade jag suttit hemma hade jag nog gjort likadant. Det här kunde väl bara sluta på ett sätt: med förnedring. Usch. Det är så mycket av den varan när jag tittar på det här laget och på Brommapojkarna. Det största glädjeämnet i pausen var min påse paprikachips. Och då var chipsen ändå inte speciellt goda. Jag såg inte alls fram emot andra halvan av matchen. “Ett snabbt mål i början, så…” sa min bänkgranne utan att riktigt tro på det. “Ja, eller två snabba. Så är det match.”, svarade jag uppgivet och fortsatte tröstäta mina chips.

Men det som skulle följa nu var osannolikt. För ett helt nytt AIK kom ut på planen; ett aggressivt lag som låg så mycket närmre sina vitklädda motståndare och inte längre tycktes be om ursäkt för att de ville ge dem en rejäl match. Efter bara några minuter fick AIK en hörna där det efter lite trassel dök upp en finländsk fot som tillhörde stjärnan Laura Kalmari. 1-3 och det första, snabba målet hade blivit verklighet.

Chocken i Norrland föreföll svårartad och kraftig medan AIK trummade på och snart fick en frispark en bit utanför straffområdet. Efter stor kalabalik och trassel kunde Frida peta in 2-3! I tidigare matcher har vi fotbollsälskare förvånats över att en av lagets nickstarkaste spelare stått kvar vid mittlinjen på hörnorna. Men nu fick hon chansen att kliva upp i straffområdet och konsekvensen stod att läsa på resultattavlan. Plötsligt var det match igen! De två snabba målen var lika identiska som AIK-tvillingarna och lika otroliga som att dessa skulle dyka upp i Djurgårdskläder eller Hammarbykläder (väldigt, väldigt osannolikt) eller vanliga fritidskläder (uteslutet).

Spelet var jämnare nu; bara då och då syntes det att Umeå är näst bäst i världen och AIK inte ens är näst bäst i Stockholm. I den andra halvleken gavs bortalaget inte chansen att briljera och det norrländska passningsspelet höll knappast någon världsklass. I den åttionde minuten var det dags för ännu en AIK-hörna. Nu tog Frida sats mot den första stolpen, mötte den perfekta hörnan med pannan och… 3-3! Fantastiskt snyggt och stort jubel på vår sektion på läktaren! Tvåmålsskytten såg ut att knappt tro sina ögon och det gjorde väl ingen annan heller. Skulle det räcka till förlängning?

Nä. På planen fanns det, något förenklat, 21 jämnbra fotbollsspelare, medan den tjugoandra höll en helt annan klass än resten. I den 86:e minuten tog Marta bollen inne i AIK:s straffområde, fintade bort ett par backar och sköt in segermålet: 3-4 till Umeå. Det var hennes tredje mål för kvällen och hon hade då varit helt överlägsen matchen igenom. Hon är nästan fuskigt bra.

Jaja, så här nära har AIK aldrig varit att undvika förlust mot Umeå och minerna var inte så sura efter prisutdelningen trots allt. Som avlägset bekant fick jag förmånen att träffa både nästan-matchhjälten Frida och lagkaptenen Jessi(ca Julin) efteråt. De förklarade att man måste ligga tätt på Umeå-tjejerna och inte ge dem något utrymme. Sen blir de alltid lite nervösa av att släppa in mål, eftersom det händer så sällan. Men solnatjejerna måste bli bättre på att komma in tidigare i matcherna, det var vi alla överens om. 0-3 är ju en uppförsbacke mot alla lag, men mot Umeå känns den oerhört brant.

Jag lovade att komma och heja på lördag, när det är ny seriematch mot Linköping. Det blir en liten schemakrock med Brommapojkarnas bortamatch mot Malmö FF, men den matchen sänds ju ändå inte i teve och ingen har kommit med en motsvarande personlig inbjudan därifrån, så valet är ganska enkelt. 17:00 på Skytteholm.

Det här var roligt! En nästan makalös upphämtning som jag inte sett på mången dag. Den bådar gott inför avslutningen i Damallsvenskan, där AIK ska kämpa för att hålla sig kvar. En kamp jag kommer följa.

Det ska göra ONT att komma till Skytteholm!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *