BP – Trelleborg 0-3 (0-1)

För första gången i år kände jag i efterhand att det här var en match jag gott kunde låtit bli att se. Allt gick snett redan från början, när BP efter fem minuter lite väl lättvindigt lät Trelleborg lyckas få in ett inlägg från vänster, som inte kunde rensas bort bättre än att det blev ett skott utifrån, som i sin tur inte kunde räddas bättre än att en blåklädd kunde dansa in med returen. Brommapojkarna har ju med sån kärlek talat om att vara tillbaka på Grimsta och att få byta om i de gamla vanliga omklädningsrummen. Nu verkade man ha stannat kvar där även efter att matchen börjat – åtminstone mentalt. Maken till passivitet har sällan skådats.

Redan då kändes det kört. Mot ett lag som hade ställt in sig på 0-0 och extremdefensiv var det inte lyckat att släppa in mål. I regnvädret valde hemmalaget att spela långa uppspel, men hade fasligt svårt att få grepp om andrabollarna på det hala mittfältet. Inga målchanser vaskades fram och i den 35:e matchminuten fick Trelleborg en nick till skänks från Markus Karlsson, som tacklade forwarden och visades ut. En sån där “målchansutvisning” som säkert var helt korrekt – om man anser att det är en klar målchans att springa med boll från nästan halva planen med tre motståndare löpande utan boll några meter bakom. Personligen tror jag att de hade hunnit ikapp och förhindrat “målchansen”, men domaren var av en annan åsikt.

Halvtidsvilan var tråkig. Det regnade, BP låg rejält under och Brommagymnasterna lyste med sin frånvaro – liksom all annan form av halvtidsunderhållning. Jag längtade bort.

Andra halvlek började och Brommapojkarna tycktes ånyo ha stannat kvar i det så varma och torra omklädningsrummet. 0-2 kom i 47:e minuten efter en sanslös tavla av den forne frälsaren Asper och efter detta var det bara en lång dags färd mot natt. Hemmalaget hade 0 avslut på mål under hela matchen och de blåklädda skåningarna hade inte många fler; ändå vann de med tre mål till slut.

Det är lite synd att Svenska Fotbollförbundet skickar de bästa domarna endast till stormatcher med publiksiffror över 10.000 och låter gulklädda pajaser döma i bottenstriden. I hemmamatchen mot Gefle var det illa, men den här gången närmast en katastrof. Bland journalister på plats har han kallats “vilsen”, “inte alltför lyckad” och att han “gick på en […] rejäl filmning” vid utvisningen.

En situation som utmärkte sig, var när Philip Haglund däckades och blödande låg kvar i Trelleborgs straffområde efter en hörna. Domaren blåste inte och Trelleborg gick till anfall. Det var väl okej; Haglund kanske filmade(!) och att avbryta spelet hade visserligen varit trevligt, men inte nödvändigt. Det märkliga var att så fort Trelleborgs anfall var över – då blåste domaren av och började se efter hur det var med brommapojken. BP hann inte ens spela ut bollen över sidlinjen, eftersom domaren helt plötsligt tyckte att skadan var akut. Tre sekunder tidigare hade han låtit Trelleborg få en målchans. Tolkningen av situationen var konstig, men tyvärr inte helt sällsynt i matcher mellan lag i botten av tabellen.

Det var lite – men ytterst lite – befriande att kanalisera sin ilska mot en gulklädd man istället för att behöva tänka på hur bedrövligt Brommapojkarna hade genomfört sin uppgift. För första gången i år var jag riktigt besviken på de rödsvarta. Nästa gång gäller det AIK på Råsunda den 6 augusti och jag hoppas få sitta på pressläktaren och bevittna händelserna.

Senast på den arenan gick det ju riktigt bra. Skam den som ger sig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *