Trollkarlen från Oz (1939)

I torsdags råkade jag slå på teven en kvart in i “Trollkarlen från Oz” och beslöt mig för att försöka stanna kvar och ge filmen en ny chans, så länge jag orkade. Förra gången hade jag svårt att uppskatta det påstådda mästerverket fullt ut, men nu kanske jag kunde drabbas av nya insikter.

Jag kom in ungefär vid Dorothys ankomst till fantasilandet och första möte med lilleputtarna. Även den här gången blev jag rädd för dem. Med sina förvrängda röster och enfaldiga retorik, sina lätt missbildade ansikten och hetsiga framtoning, fick de mig att känna obehag. Trots att jag försökte intala mig själv att ”det är bara barn som de har vanställt med märkliga kostymer och vars röster modifierats med en uråldrig teknik”, tyckte jag att stämningen var otäck i all sin skenbara glädje.

Lilleputtarna verkade lika speedade som Eniros hjälpare (de gula troll som finns i reklamen) och gav inte mycket tid till eftertanke om det verkligen skulle vara en god idé för Dorothy att följa den gula vägen till Trollkarlen. Att Judy Garland blev beroende av tunga droger och lugnande medel i kölvattnet av filmens framgång, förefaller som en fullt naturlig konsekvens av att ha umgåtts med dessa överdrivet uppspelta och livliga typer.

När Dorothy sen träffar på Fågelskrämman, kan jag känna en viss sympati för hans belägenhet att sakna hjärna. Det är hyggligt av henne att bjuda med honom på sin färd mot den förmodade Trollkarlen, men ändå något överraskande att hon så säkert tycker sig kunna erbjuda honom hjälp. Utgångspunkten är en utsaga från den goda häxan att Trollkarlen eventuellt kan hjälpa Dorothy hem till Kansas, men någon hjärnproduktion nämns inte. Dorothy spelar ett högt spel.

Klart mindre sympati känner jag för den hjärtlöse Plåtmannen, som hon stöter på därnäst. Som en skrotig förlaga till Starwars C-3PO, är han lika irriterande och egocentrisk. Ändå har Dorothy kvar sin självsäkra och ytterst vänliga attityd när hon erbjuder honom ett nytt hjärta hos Trollkarlen. Insatserna höjs och den lilla flickan framstår allt mer som en råttfångare från Hameln, där hon tycks fånga upp allsköns slödder från vägkanten, som blir hennes följeslagare på färden. Med löften om guld och gröna skogar (hjärnor och hjärtan) får hon sällskap av folk och fä.

Men så kommer den då, anledningen till att jag i vredesmod stänger av teven och inte orkar fortsätta följa Dorothys äventyr: det där fega skämtet till lejon. Åh, vad jag blir arg på den där pajasen som börjar gråta så fort något går honom emot! Han är så rädd och erbarmlig att det börjar bubbla av vrede i mig. Jag kan inte förstå hur Dorothy kan känna det minsta för honom; varför hon alls tar honom till sig.

I all sin surrealism har ju hökillen och plåtgubben ändå faktiska behov av vitala inre organ. Det går inte att bortse från att de ur ett rent humanistiskt perspektiv har rätt att få någon form av transplantation (eller möjligtvis trolleri). Men lejonet behöver ”mod”. Vad är det? Det är ju en egenskap som knappast går att tillföra en individ på samma konkreta sätt som hjärta-hjärna.

I mina ögon handlar det om att skaffa lite karaktär, ändra inställning till omvärlden och skärpa sig. Det finns inga genvägar till att bli modig och jag blir upprörd när det patetiska lejonet tycks tro att Trollkarlen ska ge honom den egenskapen utan motprestation. Dorothy jamsar med och framstår nu som mer dumsnäll än genuint omtänksam om lejonets bästa. Uppfräschande hade varit om hon riktat betydande fysiskt våld mot honom och följt upp det med en skarp förmaning om att lejonet måste ”grow some balls”. Gärna i form av ett kort sång-och-dans-nummer.

Men det sker inte, så efter någon timme av filmen stänger jag av. Då har jag hunnit uppskatta de lite plastiga trettiotalskulisserna, trollbindas av Judy Garlands fina sångnummer och säkra skådespel och imponeras av ambitionen med de specialeffekter som säkert var moderna på sin tid. Dessutom har jag börjat fundera på om filmen är oerhört drogliberal och flummig (eller bara eskapistisk på ett mer harmlöst plan), men kommit fram till att den kanske mest ska karakteriseras som ”fantasifull” eftersom den förmodas vara riktad till barn.

Nej, det verkar som att jag måste se (gärna hela) filmen ytterligare någon gång för att inse dess storhet. Skam den som ger sig; det får bli tredje gången gillt.

2 thoughts on “Trollkarlen från Oz (1939)

  1. Det härliga med filmen är ju att allt är så totalt överdrivet, med färgskalan uppskruvad till max, och alla känslouttryck uppskruvade till max. Jag reagerar genom att skratta åt det… Det nästan jobbigt sliskiga i sentimentalismen i plåtmannens dröm om romantik och det löjeväckande i lejonets tomma skryt. Jag blir inte arg på dem utan känner sympati med deras till synes hopplösa drömmar. Ja, de sätter sin tillit till en trollkarl som de tror ska ha lösningen på alla problem, som ska kunna ge dem vad de vill ha på ett magiskt sätt. Men det är ju inte svårt att lista ut att den här filmen ska ha en sensmoral och att trollkarlen egentligen är onödig. Trollkarlen är i och för sig en av filmens höjdpunkter för mig, liksom den elaka häxan med sitt onda skratt.

    Den tråkiga av dem är ju Dorothy själv men det behövs väl en tråkig “normal” mittpunkt som kan hålla ihop allt det andra.

    Men men…

  2. Jag håller med om att häxan är en höjdare, men för att få se trollkarlen måste jag besinna mig och inte stänga av teven i förtid. Uppenbarligen har du hittat (ofrivillig) komik i den här filmen, som jag själv har svårt att uppfatta. Nästa gång går det nog bättre för mig. Bara jag håller mig lugn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *