DOA – Dead or Alive (2006)

Det är svårt att betygsätta en sån här film. Med total avsaknad av vettig intrig eller egentlig handling låter den sig inte riktigt jämföras med andra – mer normala – filmer. Förmodligen blir det så när man baserar en berättelse på ett datorspel, kan jag tänka. Sen kan jag ändra mig och tänka att Tomb Raider (2001) faktiskt klarade av transformationen till ett annat medium på ett bättre sätt – om man ser till själva storyn.

I “Dead or Alive” får man inledningsvis följa hur tre av deltagarna mystiskt blir inbjudna att delta i den stora fighting-tävlingen. För en av dem ställer deltagandet till problem, eftersom hon därmed blir bannlyst från sitt hemland; ett öde som drabbat även hennes bror som mystiskt försvunnit sedan förra årets tillställning.

De övriga två har också anhöriga (en förälder, en älskare/kompanjon) i närheten av tävlingen och det planeras även en kupp mot arrangören, som förvarar en orimligt stor summa pengar i anslutning till spelplatsen. Handlingen är alltså precis lagom förvirrad och spretig på ett sätt som kan kännas igen från andra Hollywoodproduktioner i genren.

Det som utmärker filmen är istället actionscenerna. Hela innehållet baseras mest på långa slagsmål där häpnadsväckande kroppsrörelser avlöser varandra. Skådisarna springer kortare sträckor i luften, snabbklättrar på väggar, gör hoppsparkar och andra sparkar som tycks nästan omöjliga (både att utföra och parera) och låter allt som oftast tempot övergå till slow motion för att tjäna deras syften i intrikata situationer. Deltagarna möts i matcher en-mot-en och även om spänningsmomentet helt lyser med sin frånvaro – att någon av de tre huvudpersonerna ska åka på däng förefaller inte troligt – finns det mycket att njuta av i fighting-scenerna. De är häftiga!

Filmen försöker nog spela i samma division som nämnda Tomb Raider och Charlies änglar (2000), som också handlar om tjejer som slåss. Men medan dessa filmer har såväl handling och actionscener som viss dialog och stråk av humor, satsar den här istället på att visa upp rejält med hud. De ideliga blinkningarna till den erotiska filmgenren kryddar scenerna och det är ingen slump att tävlingen förläggs till en isolerad tropisk ö, vilket gör att kläderna helt naturligt lyser med sin frånvaro. Det är slagsmål i bikinis, volleybollmatcher i bikinis, båtresor i bikinis, strandpartyn i bikinis…

Valet av skådespelare förefaller perfekt. Holly Valance är kanske världens snyggaste tjej och det väl anpassade manuset kräver inte mycket av hennes eventuellt bristande skådespelartalang. Rörelsemönstret är det dock inget fel på och hennes inledande bh-trick har alla möjligheter att gå till B-filmshistorien (BH-filmshistorien, hihi). På filmaffischen är det Valance som har den mest framträdande rollen och hon är förmodligen också den största anledningen att folk ser filmen.

Även Jaime Pressly är en attraktiv dam, i mina ögon möjligtvis något white-trash-stämplad med anledning av hennes medverkan i ”My name is Earl”. Den där (sydstats?)dialekten blir ibland lite väl framträdande. Hennes egenskaper som komedienn tas här inte riktigt tillvara, utan får vackert stå tillbaka för hoppsparkar och hennes utseende. Ibland levererar hon någon lustig replik, men alldeles för sällan.

Den som kräver att en film ska innehålla en smart dialog, spännande intrig, tankeväckande resonemang, gripande scener, romantiska ljussättningar, natursköna miljöer, övertygande skådespeleri, minnesvärda repliker och skickligt utmejslade karaktärer, skulle nog aldrig få för sig att se ”DOA”. För oss som nöjer oss med halvnakna brudar som spöar upp folk till höger och vänster, är det en stark fyra eller en svag femma.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *