Gnestakväll

Jaha. Nu bloggar jag från Gnesta. Jag anlände vid 21.15 för att bli upphämtad av föräldrarna som varit på konsert.

Tydligen blev konserten ”betydligt längre” än vad Far förutspått och eftersom den var belägen på något sörmländskt slott en bra bit härifrån, sitter jag nu och väntar på trappan upp mot Gnesta station. Väntar på att få skjuts ut till Stångberget som enligt föräldrarna ska finnas någonstans i närheten. Fast vid närmare eftertanke har de nog aldrig sagt något om ”i närheten”, bara att det var hit jag skulle åka för att plockas upp.

Gnesta verkar vara en trevlig liten småstad. Tyvärr stänger den vid 21. Stationshuset är mörkt, liksom Konsum mitt emot. Där borta ser jag en kiosk med en glassgubbe utanför. Det kan betyda att kiosken är öppen. Och där är visst ett gatukök, helt klart med aktivitet. Jag var nog för snabb med mitt utlåtande om stadens totala stängning.

Men det är inte många människor här. Trots att stationen bör vara belägen i den centrala delen av orten. Det är här som stadens puls ska kännas, här som näringslivet ska vara bäst representerat, hit som folk ska söka sig för en fredagskväll med byns innemänniskor. Men det är dött. Några bilar kör förbi, några människor passerar, men det är glest mellan dem.

Där borta vid kiosken ser jag några ungdomar. Jag kan tänka mig att de röker tobak (några tyngre droger ser inte ut att finnas tillgängliga i närheten) och någon tycks prata i mobiltelefon. Mellan mig och kiosken är en liten park eller något som kan liknas vid en trädgård. Den har fina gräsmattor, några prunkande buskar och välansade rabatter. Kantad av träbänkar kan jag tänka mig att den är mäkta populär dagtid, bland såväl alkoholister som lunchande take-away-människor.

Oj, nu hör jag en mopedist. Visst. En mopedist! I sällskap med några cyklister har han stannat vid parken/trädgården och varvar nu motorn mycket stolt. När han ger en kamrat skjuts längs med stationsgatan kommer han inte upp i någon högre hastighet, men volymen tycks snarast ha gynnats av den korpulente passageraren. Det låter som att motorn pressas till det yttersta.

En kille ”övningskör” en gul cab med ett blont yrväder till höger om sig. Den gröna skylten bakpå känns ruskigt malplacerad och jag förstår inte situationen riktigt. Mopedisten återvänder – utan sällskap – och ansluter till ungdomarna i trädgården. Nu är de sex till antalet. De verkar bli kvar där ikväll.

Fler mopeder hörs och syns. Vissa verkar ha en tydligare destination än andra, som mer är ute och cruisar i Gnesta by night. Hoppsan, där kom visst en svart raggarbil med en ensam chaufför. Bilen såg häftigare ut än killen inuti den. Motortrafiken präglar onekligen utelivet i den här delen av Gnesta city.

En mopedist gör tricks lite längre bort på gatan. Nyss hörde jag hur brudgänget i publiken tog upp en spontan applåd sedan han kört på bakhjulet en längre sträcka och nu ser jag hur han liksom skrapar i någonting i gatan, men tycks reda upp situationen och komma ner på två hjul igen. Imponerande! Jag hejdar en impuls att ta upp en ny applåd där jag sitter på stationstrappan.

Klockan har blivit 22 och nu är det plötsligt nästan tomt på folk igen. Bilar passerar. Jag hoppas att en av dem ska ha Far i förarsätet och stanna till framför mig. Stentrappor är ganska hårda att sitta på en längre tid och att byta sittställning är inte lätt om datorn samtidigt ska hanteras. Stjärten värker.

Ah! Där kommer Far. Äntligen! Nu bär det av till Stångberget. Den här timmen kommer knappast att gå till historien som någon större upplevelse i mitt liv. Ledsen att jag tog upp din tid.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *