Hårstöld

Måndag morgon 05:31.
Trots att jag sov med fönstret stängt vaknade jag av det numera så välbekanta ljudet av ett skyltfönster som krossas. Jag sprang fram till fönstret, öppnade och hängde mig ut för att spana av närområdet.  Tydligen var det på Drottninggatan som något ägde rum; jag hörde rösten av en kvinna som försökte avstyra det förmodat pågående inbrottet. Vi grannar brukar göra så när vi ser någonting. “Hallå!” brukar vi ropa. “Sluta!”.

Nu stod jag där i fönstret och såg ingenting. Jag bara väntade. Lurpassade. Bidade min tid. Till slut  hände det jag väntade på: jag hörde en bil starta och sekunden senare svängde en vit Volvo in på Kammakargatan. Nu, Calle! Nu gällde det att skärpa blicken och få bort gruset ur ögonen.

Eftersom bilen körde relativt långsamt – för att vara en flyktbil – var det inga problem att se registreringsskyltarna och numret skrevs raskt ned på en bit papper. Det var så ljust ute och inne att aktiviteten gick nästan lekande lätt. “Som att sno godis från barn” tänkte jag och noterade att metaforen var olycklig med tanke på dess släktskap med brottet jag nästan bevittnat.

Jag klädde på mig och gick mot den förmodade brottsplatsen. Polisen hade inte kommit än, men det stod en man på gatan och i det öppna fönstret precis ovanför en affär med krossat skyltfönster stod en kvinna och pratade i telefon. Med just polisen, verkade det. Och även med mannen på gatan. Jag hörde mig för om de hade sett registreringsnumret och mannen visade sig ha skrivit upp, på handflatan, samma nummer som jag hade uppskrivet på lappen.

Han förklarade att hans svenska inte vara så bra, så vi diskuterade på engelska. Medan kvinnan pratade i telefon fick jag förklarat för mig att det var “a big box of hair” som hade stulits från butiken som säljer löshår. “It was two women actually” sa mannen på sin perfekta engelska och visade sig förvånad över detta. “I know, women are into beauty but…” sa han och jag tänkte att det väl vore ännu konstigare om det hade varit en man som stått för den märkliga stölden. En låda hår. Knappast mycket att skryta om för grabbarna.

“Yes, well desperately into beauty. Apparently” försökte jag skämta och fick någon sorts leende som respons. Mannen berättade sen vidare att kvinnan faktiskt hade filmat händelsen och då kände jag att mina vittnesuppgifter var överflödiga i sammanhanget och återvände hemåt. Möjligtvis var såväl mannen som kvinnan i maskopi med den vita Volvon och jag hade i så fall blivit förd bakom ljuset för att jag inte skulle (behöva) prata med polisen. Men den risken kändes obefintlig.

Alltså gick jag hem och bloggade om det hela istället.

De har det inte lätt, inbrottstjuvarna. Knappt har de krossat rutan förrän folk är på benen med mobilkameror, anteckningsblock och upprörda röster. Vi innerstadsbor håller både ihop och ögonen öppna. Rör inte våra lokala näringsidkare!


Eh. Det där om desperat och löshår… Jag hittade just en länk till en misstänkt gärningskvinna. Kusligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *