Vilse i Västberga

I fredags skulle jag på fest i Västberga industriområde. Den fina kartan och vägbeskrivningen hade jag med mig och eftersom jag missade bussen med några sekunder, fick jag åka till Midsommarkransen för att därifrån promenera till lokalen. Föga anade jag, när jag klockan 18 klev ut från stationen, vad som väntade mig de närmaste timmarna.

Eftersom den utskrivna kartan var något olyckligt beskuren, trodde jag att jag bara skulle behöva lokalisera E4:an och ta mig under den. Sen skulle det vara en enkel match att orientera sig i industriområdet. Tyvärr gick jag helt ovetande i motsatt riktning mot den korrekta och passerade E4:an på ett helt annat ställe än jag trodde. Efter att ha gått ytterligare en liten stund insåg jag att jag var fel ute. Det var bara att vända och gå in på Shell-macken för att fråga.

Tjejen i kassan tittade på min karta och konstaterade att vi nu helt klart befann oss utanför den. Hon rådde mig att gå tillbaka där jag hade varit, men sen gå upp till höger på Södertäljevägen. Det stora kruxet med att gå omkring på motorvägar och stora vägleder är att skyltningen är lite skral. För bilar är den säkert bra, men som fotgängare är det inte lätt att se om det är just Södertäljevägen man möter. Man ser mest en bilväg som korsar en annan bilväg. När klockan nu var 18:30 hade jag inte sett en enda vägskylt som berättade var jag var.

Enligt instruktionerna gick jag tillbaka till platsen där jag var när jag beslöt mig för att vända. Nu fortsatte jag upp till höger, på den förmodade Södertäljevägen, och korsade den sedan (som jag tror att tjejen på macken hade sagt åt mig). Helt plötsligt befann jag mig nu på Årstabergsvägen och inte alls Västberga allé. Middagen skulle börja 18:15 och klockan var nog närmare tio i sju. Jag hade ingen aning om var jag befann mig i förhållande till Festen, men började irra omkring  och plötsligt såg jag faktiskt en sällsynt skylt som berättade att jag befann mig på Västberga allé.

Jag följde vägen i en godtycklig riktning och så småningom såg jag en skylt till vänster: “Västberga industriområde”. Bingo! En gångtunnel passerades och till slut hade jag nu troligtvis nått industriområdet. Men här fanns inga skyltar och jag var helt slut. Efter en arbetsvecka med begränsad sömn var inte det här den sortens aktivitet jag hade förberett mig på: att i raskt takt och gassande sol gå omkring och bli allt hungrigare och törstigare i något jag förmodade var Västberga. Här var det inte tal om skyltar – bara betong och tunga industrier, lastbilar och några knarkarbilar.

Under min paus på en lastkaj såg jag att klockan hade passerat 19:30. Jag vilade upp mig och läste en medhavd bok i en stund medan jag funderade på mitt nästa drag. Gatan jag befann mig på hette “Vretensborgsvägen” och jag försökte använda mig av min arbetsgivares mobiltjänst för vilsna: mobil.eniro.se. Tyvärr stavade jag fel (har jag förstått i efterhand) på vägnamnet och hamnade någonstans i Halmstad istället. Det var då jag beslöt mig för att ge upp. Tröstlösheten visste inga gränser.

När jag tidigare hade passerat Årstabergsvägen hade jag ändå känt igen mig. På ett annat äventyr i närheten, för flera somrar sen, hade jag nämligen cyklat förbi där och visste hur jag därifrån kunde ta mig åter till civilisationen. Sagt och gjort. Jag följde Södertäljevägen tillbaka och befann mig efter någon timme (halvtimme? trekvart? – mitt begrepp om såväl tid som rum är inte att lita på) och en broöppning senare äntligen vid Hornstull, där jag kunde ta Fyran till Odenplan. Det kändes skönt att befinna sig inom tullarna igen. Klockan 21:00 var jag hemma.

Några frågor kan behöva få sina svar innan jag lämnar mitt pinsamma minne bakom mig.

  1. Varför frågade jag inte någon på vägen?
  2. Varför ringde jag inte Festen och frågade hur jag skulle ta mig dit?
  3. Varför tog jag inte en taxi?

Svaren är inte helt övertygande, men

  1. Jag frågade ju på Shell, men sen fanns det inga andra gångtrafikanter ute vid den här tiden. Däremot mängder av bilar och några cyklar, som jag inte tänkte på att stoppa. De hade tämligen höga hastigheter när de passerade mig.
  2. Visst kunde jag ha gjort det, men i och med att jag aldrig befann mig på kartan som jag hade med mig, hade det blivit svårt att berätta var jag var. Jag hade ju ingen aning. Att be någon berätta hur man ska ta sig därifrån är då ganska fruktlöst. Istället skickade jag några sms med lägesrapporter, alla relativt negativa.
  3. “Taxi Stockholm, varifrån vill du åka?” “Eh… Jag… Vet inte var jag är”. Nej, det hade inte fungerat. För att få en bil att plocka upp en vid en punkt måste man veta var punkten är. Ett alternativ är att vinka in en taxi, men från motortrafikleder låter det sig inte göras.

Jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av mitt äventyr, förutom att jag inte ska göra om det. På jobbet pratas det en del om att framtida mobiltelefoner alla kommer att ha inbyggda gps-sändare och kanske, kanske kan det bli min räddning. Teknikutvecklingen får skynda på. Så här kan jag inte ha det.

2 thoughts on “Vilse i Västberga

  1. Tråkigt att det blev så här. Du skulle ringt! Vi hade lotsat dig rätt på nåt sätt. Jag gick hem halv 6 på morgonen så du hade kunnat fortsätta irra ett bra tag till och ändå hinna festa med oss. =)

  2. Ja, alltså… Jag antar att jag var för sur, förvirrad, skamsen, trött och besviken för att fatta rationella beslut vid 19:30. Och när jag såg på displayen på min mobiltelefon att jag tydligen befann mig i Halmstad… Då brast något för mig.

    Jag hade ju verkligen ingen aning om var jag var. Då kan man knappast lotsas rätt, tänkte jag. Jag hoppas innerligt att jag har lärt mig en läxa till nästa gång. Kanske att ta den rekommenderade bussen istället för att missa den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *