Förtidspensionär

I fredags fick jag mitt andra akademiska diplom (filosofie kandidat, minsann) och efteråt bjöd föräldrarna mig på middag. Bord var bokat på restaurang “Hemma hos” på Kammakargatan, bara ett stenkast från där jag bor. Jag var helt slut efter en arbetsvecka + diplomutdelning i Aula Magna och hoppades på en lugn avslutning på kvällen, med god mat i en tyst och vilsam miljö. Riktigt så blev det inte.

Bullernivån var tämligen hög inne på restaurangen, som nischat sig som “after work”-ställe, och att det var löningsfredag höjde säkert ljudnivån ytterligare ett par decibel. Det som var lustigt var att jag verkade lida mycket mer av stojet och stimmet än de två nästan-pensionärerna i mitt sällskap. Visserligen blev det faktiskt lugnare ju längre kvällen led – de som kom direkt från jobbet gick nog hem sen – men nog var det ändå ett ganska högt sorl som präglade ljudbilden genom hela middagen. Mor och Far nämnde det några gånger, men tyckte att vi hade haft tur som hamnat i en relativt lugn del av restaurangen. Och tyckte att vi kunde gå tillbaka dit någon gång. Det var ju så trevligt. Jo, visst var det det, men jag var ändå förvånad över deras höga acceptans av ljudnivån.

Dagen efter fyllde Syster år. Nja, hon hade i alla fall födelsedagskalas och hade bjudit såväl mig och föräldrar som annan släkt och vänner. Det skulle vara lite kom-när-du-vill från klockan 16 och framåt och jag visste att föräldrarna skulle hänga på låset eftersom de hade lovat att leverera kuvertbröden. Själv var jag tvungen att följa Polisskolan 4 på teve och dök inte upp förrän vid klockan sex. Min plan var att få skjuts hem efteråt (det regnade och syrran bor ju så himla långt bort på Folkungagatan) och tänkte att Mor brukar bli lite trött vid halv tio-tiden på kvällen. Särskilt som de hade varit där från klockan 16, borde de tänka på refrängen någon gång vid nio, planerade jag.

Icke. Det var jag som började känna av ögonlockens tyngd någon gång strax före tio. Strax efter tio försökte jag får Mor och Far att förstå att det kanske var läggdags snart, vilket de höll med om, men återigen hade de så trevligt att det liksom inte blev av att komma iväg. Under någon timme försvann jag allt längre in i min egen dimmiga värld och hade stora svårigheter att hålla mig vaken. Till slut reste sig nästan-pensionärerna upp – efter att ha varit på festen i sju timmar – och började anträda återfärden.

Det verkar som att mina föräldrar på något sätt håller på att överleva mig. Så ska det inte vara. Jag ska inte bli trött först, tycka att det bullrar på restauranger och vara allmänt mesig. Jag är 26. Men beter mig som en förtidspensionär. Händelseutvecklingen är skrämmande.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *