Rödljuskörning

Jag är en notorisk rödljusgångare. Det sägs vara ett svenskt fenomen och kanske även stockholmskt. Själv har jag nästan inga moraliska betänkligheter när det gäller att gå mot röd gubbe. Enda gångerna när jag är restriktiv är väl i närvaron av barn och poliser.

När det gäller barnen känner jag ett visst ansvar att inte lära ut dumheter alltför tidigt. För att gå mot rött måste man ha viss känsla och kunskap om trafiksituationen. Det har inte barn, men det har jag. Alltså försöker jag att inte traska ut i gatan när kidsen tittar på. Sen är det trist att få onda ögat av småbarnsmammor.

Inte heller när någon av de första bilarna i kön är en polisbil vill jag bryta mot lagen. Många poliser verkar ha en dålig självbild och tror att såna aktioner är ämnade att provocera just dem. Därför undviker jag en konflikt och stannar frustrerad i refugen. Det vill säga: de gånger som jag uppfattar att det finns poliser i närheten.

En gång cyklade jag mot rött. Det var mitt i natten på Vasagatan och jag skulle svänga höger på min cykelbana, när ett helt onödigt stoppljus försökte stoppa mig. Det fanns inte en människa. Möjligen fanns det bilar, men eftersom jag inte korsade någon biltrafik – jag skulle ju bara till höger – spelade det ingen roll. Tyckte jag.

Polisbilen bakom mig hade en annan uppfattning. Jag hade inte noterat den, eftersom den inte låg precis i ryggen på mig utan verkade ha smugit på mig, på åtminstone ett trettiotal meters avstånd. Det var när jag accelererade upp min hastighet efter svängen som jag hörde “tut-tut”, vände mig om och såg en blåljussignal på bilen. “Slappna av!” tänkte jag och syftade både på lagens väktare och mig själv. Jag stannade långsamt mitt fordon och satte ned foten i marken vid vägkanten. Fortfarande på min cykelbana. Fortfarande inte ute i trafiken.

Poliserna var sura på mig för att jag inte hade stannat genast. Jag menade att jag ju hade stannat till här vid nästa rödljus. Men mer än så tjafsade jag inte emot. Trots att jag fick höra att det jag gjort var farligt och att jag minsann inte skulle göra om det. Jag minns att jag kvävde en obstinat impuls att bemöta argumenten. Till slut var poliserna färdiga med mig. Kvar lämnade de en obehaglig känsla förknippad med att cykla mot rött.

Det var senaste (sista?) gången jag gjorde en rödljuskörning på cykel. Och det här var flera år sedan. Så jag antar att poliserna lyckades med sin skräckprogpaganda ändå. Apajävlarna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *