Kritikkritik

Säg, visst är det svårt att kritisera något som man ogillar utan att själv bli ifrågasatt? Jag tänker på exempelvis en maträtt eller musikstil. Om jag säger att jag inte gillar muffins blir en naturlig fråga om jag verkligen har ätit så många muffins att jag kan avgöra om bakverket är gott.

Svarar jag “nä” så erkänner jag min egen inkompetens i frågan. Men svarar jag “ja, jag äter 3-5 muffins i veckan, av flera sorter från olika leverantörer” så är det ju helt vrickat. Inte kan man äta så många muffins utan att tycka om dem.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

På samma sätt är det svårt att avfärda en musikgenre. Det vanliga argumentet om att “allt låter ju likadant”, används ofta om allt ifrån schlager och klassisk musik till hårdrock och hiphop. Men redan när man sagt nåt sånt, blir det uppenbart att man knappast har lyssnat tillräckligt eller ansträngt sig för att göra en djupare bedömning.

Eller? Kan man inte ha suttit och försökt lyssna i ett år, men sedan ha fått ge upp efter att ha insett att man inte kan uppleva någon som helst njutning. Jag såg programmet “Popcirkus” på SVT, där en (visserligen ganska ung) musikkonsument berättade att hon tidigare tyckte om Darin. Jättemycket. Men en dag kom hon på att “nej, jag gillar inte honom längre” och affischen åkte ner från flickrumsväggen. Förmodligen kunde hon vid tillfället allt om Darin, såväl låttexter som favoriträtt och hemadress. Men hon tyckte inte om honom längre. Hon måste väl ändå vara oantastlig i en sån här fråga? Hon hade all information för att göra en korrekt bedömning och analys och kom sedan med sin slutsats.

Det är tråkigt om det bara är såna som en gång har uppskattat en kaka/musikgenre/idrott, men som har övergett den, som äger rätten att kritisera den. Jag har alltid haft lite svårt för collegefilmer. Så jag satt en sommar och laddade ner en hejdlös mängd såna. Sen kollade jag igenom dem och efteråt tyckte jag fortfarande inte om genren. Möjligtvis förstod jag mer och kände till mer om den, men någon kärlek uppstod aldrig. Nu anser jag mig ha tillräckligt på fötterna för att kritisera filmerna, men det verkar ändå skumt att jag har sett så många av dem om jag ändå inte gillar dem. På något sätt minskar det min trovärdighet.

Hur jag än gör har jag ändan bak.

Jag minns också hur jag lyssnade på ett dåligt radioprogram och sen lyssnade ännu mer bara för att kunna säga att jag hört tillräckligt för att med gott samvete fälla mina syrliga kommentarer. Jag blev säkert tillförlitlig i min kritik – men mådde fysiskt dåligt av all usel radio som jag tvingade mig själv att konsumera. Det var ju inte heller bra.

En annan genre som jag med rätta tycker mig kunna kritisera, är de engelska sunkhotellen. Här känner jag att jag har så mycket insikt att jag både kan uppskatta vissa drag hos dem, samtidigt som jag inser att de rent objektivt sett är ganska usla. Trots att jag skriver positiva kommentarer om dem (jaja, möjligtvis sporadiskt ironiska) blir slutbetygen aldrig annat än ettor och svaga tvåor.

Det jag kommer fram till är att det bästa sättet för att själv undvika kritik är att visa upp ett stort kunnande om genren där man gärna får påtala vissa positiva aspekter. Men samtidigt får det inte verka misstänkt att kunnandet finns där. En smal balansgång.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *