Julbord IV

Jag skulle ju bara gå till min butik och betala för stolarna (se näst sista stycket) men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Någon gång vid kvart över fem på torsdagen ställde jag mig i den lilla kön till kassan på Mio. Ett par andra reklamationsärenden verkade vara före mig, men att få vänta är inte främmande för mig längre. Jag bidade min tid.

När jag gav mitt ordernummer hoppades jag att allting som jag pratat med Mio om skulle vara inlagt i datan, men kvinnan som knappade på tangentbordet tycktes inte hitta något. Ganska snart insåg hon att ärendet var henne övermäktigt och jag fick istället gå till en informationsdisk längre in i butiken. Där stod en man i femtioårsåldern som tog sig an mig.

Jag förklarade så smått vad saken gällde och ordernumret knappades in. Det fortsatte knappas. Det knappades och knappades på tangentbordet. Min tre månader långa väntan förlängdes minut för minut, till ljudet av tangenter som trycktes ned i raskt takt. Det krångliga var tydligen att jag hade betalat för mitt matbord och nu skulle jag betala den resterande summan för ordern med både bord och stolar. Den totala summan hade dock blivit fel någon gång under vägen och då var det väldigt svårt att ändra.

Oj, vad svårt det verkade vara. Utan att veta om jag var pedagogisk eller sarkastisk försökte jag efter en stund någonting i stil med: -Men kan vi inte bara dra summan jag har betalat från den summa som det står på min första order att jag ska betala…? Då hade jag räknat ut på min mobiltelefon hur mycket det rörde sig om.

Det bekräftande grymtandet från mannen tolkade jag som att informationen åtminstone gått fram. En liten stund senare berättade han stolt, nästan triumferande, att han hade lyckats ändra i ordern och fått fram de rätta beloppen.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa mannen. Den skriver de ut i kassan där borta när du betalar.

Han förklarade även att stolarna kanske skulle byggas i butiken och att de sen skulle köras hem till mig. Han lovade att ringa på fredagsförmiddagen när stolarna var klara och eventuellt skulle jag få dem levererade redan i helgen. Det trodde jag väl inte själv, men nu kändes det ändå som att ärendet hade tagit ett litet steg framåt.

Jag gick till kassan för att betala.

-Och så står det att du ska få en värdecheck på 500 kronor, sa kvinnan i kassan. Hon var den tredje Mio-medarbetaren jag träffade. Jag försökte leverera den relevanta informationen från mitt tremånadersärende för att hon skulle förstå vad checken handlade om.

-Men vi har inga värdecheckar, svarade hon. Något överraskande. Det jag kan göra är att dra av 500 kronor från det du ska betala.

Hon kunde alltså göra det som var helt omöjligt att göra, enligt “Mio” som jag pratat med tidigare. Jag visste inte längre vem jag skulle tro på, men efter att ha dragit mitt kort och betalat 500 kronor mindre, antar jag att Mio hade haft fel i vårt telefonsamtal. Något förvirrad lämnade jag strax före sex butiken på Sveavägen.

Nu på fredagens förmiddag ringde mannen som jag pratat med. Precis som han lovat; kors i taket. Jag började försäkra mig om att jag skulle få fyra stolar med klädsel och fyra stolar utan klädsel. Det blev tyst i luren. -Det står det ingenting om här. Nu får jag ändra i ordern, sa han och jag kände att det här kan nog ta sin tid även idag. Förmodligen kände han likadant och istället kom vi överens om han skulle prata med lagerchefen, som skulle höra av sig till mig i helgen, så vi kunde komma överens om en tid “i nästa vecka” som passade oss alla. Det välbekanta knappandet fortsatte i andra änden, när vi båda sa adjö.

Ett nytt telefonsamtal är alltså att vänta. Det senaste dygnet har allting gått framåt med en så (jämförelsevis) enorm hastighet och nu tror jag verkligen att jag kommer bli uppringd i helgen. Kanske blir det inte just stolar som jag får skickade hem till just min adress, men jag är övertygad om att ärendet närmar sig någon form av final. Vågar jag tro på ett lyckligt slut?

One thought on “Julbord IV

  1. Men varför ringer inte lagerchefen till mig? Han skulle ju ringa. Nu har helgen gått och ingen har ringt. Varför ringer han inte? Han sa han skulle ringa. Varför…?

    Som flickan sa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *