Jag är Dina (2002)

Filmen börjar oerhört dramatiskt med en utdragen scen där en fruktansvärd lutolycka gör en liten flicka moderlös. Det är skrik och tårar, uppspärrade ögon och sönderbränd hud; det är allmänt hjärtskärande och otäckt. Efter det lugnar sig filmen aningen och blir kuslig på ett mer psykologiskt plan, eftersom pappan anklagar dottern för att ha orsakat olyckan – om än inte med flit.

Anklagelsen präglar hela hennes liv och gör henne till en särling. Hon växer upp till en stark kvinna (Maria Bonnevie) som minsann inte låter sig hunsas av någon. Däremot förföljs hon av spöken (Pernilla August, Gerard Depardieu m.fl.) och har en klart sinnesrubbad framtoning. Men mer handling än så är där inte.

Det största problemet med berättelsen är att den (efter att först alltså ha lugnat sig lite) hela tiden försöker överträffa inledningsscenen med nya överdramatiska händelser. Spöken hemsöker, ögon spärras upp, karlar förnedras i byns åsyn, stall brinner ner, köttsår slås upp, blodförgiftning, dramatik, dramatik, dramatik…

Det är våldtäkter, offentliga hängningar, letande efter testamente (böcker kastas runt och papper rivs itu), örfilar, mord, våldsamma sexscener (uppspärrade ögon), förlossningar, begravningar – allt ackompanjerat av skrik och tårar. När man någon gång får hämta andan är det bara för att samla luft inför nästa bombastiska scen med mer blod; kanske ett missfall, kanske en drunkningsolycka, kanske någon blir strypt eller skjuten.

Det näst största problemet är språket i filmen. Den utspelar sig visserligen i Norge, men alla pratar engelska. Vissa av de nordiska skådisarna (Mads Mikkelsen, Viveka Seldahl, Jan Malmsjö m.fl.) pratar ganska risig engelska och Depardieu och någon till pratar lite (utmärkt) franska ibland. Resultatet blir onaturligt och exempelvis namnet på båten “Prince Gustav” är rent löjeväckande. En skuta i 1800-talets Norge med en engelsk titel? Hur obegripligt hade det varit för engelsktalande om den istället hade hetat “Prins Gustav”, åtminstone på skrovet? Knasigt.

Skådespelarna är visserligen bra, men allting tenderar att bli så överdrivet. En enda lång kavalkad av olycka. I två timmar håller de på och är olyckliga på ett eller annat vis. Katastroferna följer varandra och det är svårt att engagera sig efter ett tag. Tydligen var det här den mest påkostade nordiska filmen någonsin och kostade 160 miljoner att göra. Då tycker jag att man kunde gjort något bättre av pengarna, typ låtit någon titta igenom manuset först.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *