Julbord III

Jag började tröttna på den här historien som bara tycktes fortsätta och författade ett argt mejl till Mio.


From: “Carl Stångberg” [carl.stangberg@telia.com]
To: [kundservice@mio.se]
Sent: Sunday, January 25, 2009 12:25 PM
Subject: Långsamma stolar

Hej Mio!

När jag den 3 november beställde ett Ljusterö matbord och åtta Skaftö stolar fick jag beskedet att de kunde hämtas “i nästa vecka”, det vill säga runt den 10 november. Ni skulle skicka ett sms när paketen fanns på Mio City. Det dröjde dock till den 19 december, alltså sex veckor, innan jag fick något sms. Då hade jag redan rest bort över julen och inte förrän den 2 januari kunde jag få fram en tillräckligt stor bil med chaufför och bärhjälp.

I butiken den 2 januari fick jag det överraskande beskedet att stolarna inte alls fanns där. Matbordet kunde jag hämta, men stolarna skulle jag få vänta på ytterligare. När jag väl hade bemödat mig att engagera anhöriga och lånat en stor bil kändes det väldigt tråkigt. Men jag betalade för bordet och åkte hem med det. Tanken var annars att jag bara skulle behöva åka en vända med alla möblerna samtidigt. Stolarna skulle troligtvis komma “i nästa vecka”, det vill säga i vecka 2.

På söndagen i vecka 2 hade jag inte fått något sms och tog därför en promenad till Mio City. Nej, mina stolar fanns fortfarande inte. Däremot fick jag ett löfte av tjejen i kassan att hon skulle försöka ta reda på mer om dem och höra av sig när hon hade mer information. I veckan efter fick jag till slut två sms på en minut med samma besked som den 19 december: nu fanns mina varor att hämta. Jag var lite skeptisk, men dagen efter ringde hon jag pratat med och försäkrade att stolarna fanns att hämta. Det här var runt den 15 januari, alltså två och en halv månad efter det att jag beställde stolarna.

Det som är ytterligare olyckligt i hela den här historien är att Stockholm Vatten runt årsskiftet började med schaktarbeten på Kammakargatan där jag bor. Gatan är ofta avspärrad och varje dag finns nya hål i gatan och nya maskiner som ställer till det för framkomligheten. Det är väldigt svårt att planera ärenden som kräver parkering i närheten av porten, som när man ska bära tunga möbelpaket. Självklart har Mio ingenting med gatuarbetet att göra, men det känns surt att veta hur tom gatan var under hela november och under hela december när jag trodde att avhämtningen av möbler skulle ske. Nu måste jag ta reda på vilka dagar avspärrningarna öppnas och när gatan är fri innan jag försöker boka upp en bil en andra gång. Tråkigt.

Det här är första gången jag handlar hos Mio och kanske är det så här det brukar/ska gå till, men själv har jag faktiskt aldrig varit med om maken. Aldrig någonstans. Inte på finare möbelaffärer och inte på fulare möbelaffärer. Det är underligt att en vara som jag inte trodde var speciell utan ganska vanlig i sortimentet ska ta så lång tid att få fram. Särskilt när det är jag själv som ska bygga ihop den.

Som kompensation föreslår jag att jag inte behöver betala för mer än fyra stolar, det vill säga 1950 kronor som i erbjudandet. Om ni tycker att det verkar orimligt får ni gärna motivera varför. Jag tycker att jag har haft stort tålamod med det här ärendet hittills men nu börjar jag tröttna på att vänta.

Med vänliga hälsningar

Carl Stångberg, kundnummer 10 423 539


Redan dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en man som ringde från Mio. Jag uppfattade inte hans namn, så vi kan kalla honom… “Mio”. Nåväl, han sa att han hade läst mitt brev men tyvärr inte kunde ge mig någon ekonomisk kompensation.

“Det vi kan göra”, sa Mio, “är att hjälpa dig att få hem stolarna och montera dem åt dig”. Jag kunde inte på rak arm ta ställning till om det här var en bra eller dålig lösning, utan började prata om att det för tillfället inte var så lätt att transportera saker till min port med alla hinder på gatan. “Det är hål överallt” sa jag, något överdrivet. “Det får vi se till att lösa”, menade Mio.

Fortfarande något obeslutsam visste jag nu inte hur jag skulle gå vidare med ärendet och samtalet. Jag prövade med: “Jaha… Så jag får inte någon som helst kompensation på priset på stolarna…?”. Men “Nej, det kan jag inte ge dig”, sa Mio bestämt.

Då blev jag tyst. Hade ingen aning om vad jag skulle säga. Lyckligtvis verkade Mio drabbas av samma dilemma. Det var tyst i luren. Sen kände han väl sig pressad att säga någonting, vilket överraskande blev: “Eller… Jag kan nog erbjuda dig en värdecheck… På 500 kronor…”. Det tyckte jag lät som en bra idé. Min ofrivilliga tysta diplomati hade just resulterat i en större kompensation än Mios egna regler egentligen tillät.

Nu ska jag bara gå till min butik och betala för stolarna. Sen hoppas jag att det inte dröjer flera månader innan det dyker upp några starka snickare som bygger ihop åtta stolar på nolltid, efter att ha parkerat någonstans i närheten och sedan burit och lastat in möbelpaket i hissen, åkt upp till tredje våningen och sedan burit in dem i lägenheten.

Det är ju riktigt skönt att slippa allt besvär. Jag har kommit fram till att den här lösningen är mycket bra. Men den stora vinnaren är Far, som slipper göra halva jobbet. Han har varit förkyld och lät mycket lättad när jag levererade nyheten. Det var minsann ett litet jubel jag hörde i andra änden av tråden. Alla är mycket nöjda och glada. Snart får jag mina novemberstolar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *