BP – Helsingborg 1-1 (0-0)

Det blev en lite oväntad poäng mot förmodade topplaget Helsingborg på tisdagskvällen. Stadion gapade tämligen tom (2300 åskådare) och den lite gråmulna himlen gjorde heller inte mycket för att skapa någon vidare stämning. Men det spelade faktiskt mindre roll en kväll som denna. Därifrån gick jag glad i hågen och tänkte att alla som stannat hemma gått miste om något.

Matchen inleddes med stor dominans från bortalaget. Jätten Mariga på mitten var svår att få grepp på och även om BP försökte med sina kontringar, var kvaliteten för låg på uppspel, mottagningar och bollbehandling. Det var slarvigt och hafsigt från hemmalagets sida, samtidigt som Helsingborg inte skapade några egentligt giftiga målchanser. De kändes bara tyngre och starkare. Men det hände inte så farligt mycket över huvud taget under de första 45.

Halvtidsvilan bjöd i vanlig ordning på underhållning från Brommagymnasterna, men denna kväll var uppslutningen aningen sämre. Gymnasterna var få och pyramiderna blev därför inte så höga som vi vant oss vid. Koreografin var dock exakt likadan som vid de andra hemmamatcherna, så vi i publiken kände igen oss och levde med. Det var kanske lite sämre än vanligt, men fortfarande fascinerande. Tricks och akrobatik på en bokstavligen hög nivå.

Andra halvlek fortsatte med tryck från bortalaget. Den skallige Larsson såg spänstig och kvick ut och frågan var hur länge det stabila BP-försvaret skulle orka stå emot i nickdueller och med glidtacklingar. I tjugo minuter, skulle det visa sig. Då gjorde Poppen i målet ett ödesdigert misstag med en utboxning rakt på Mariga som inte kunde missa mål. Den här gången behövdes inte ens något “drömmål” för att få hål på BP.

Det kändes tröstlöst i några minuter. BP var helt enkelt inte tillräckligt bra för att hota Helsingborg, som såg ut att gå mot sin andra, mycket välbehövliga, vinst i år. Mittfältet jobbade hårt men hade det svårt mot Jakobsson och Mariga, som såg allt större och ståtligare ut. Det var inget roligt. Jag led verkligen där på läktaren och tyckte att livet var orättvist. Men med tio minuter kvar inleddes någon form av tokoffensiv från hemmalaget. Det var stolpskott och målchanser i varje minut och Helsingborg såg närmast chockat ut. Förmodligen såg jag likadan ut. Vad var det som höll på att hända?

Med fyra minuter kvar kom den. Kvitteringen. Arash blev underbart framspelad av inhopparen Runnemo och hade millimetrarna på sin sida när skottet faktiskt gick stolpe-in för en gångs skull. Och tokoffensiven fortsatte! Nya målchanser, skottlägen, frisparkar och stolpskott. Ett bortdömt mål var det närmsta man kom, men det kändes som att Helsingborg kom undan med blotta förskräckelsen. Efter att totalt ha dominerat en match i 80 minuter ska skåningarna faktiskt vara glada över att ha fått med sig någon poäng alls in i bussen och ner i landet.

Det här bådar på något sätt gott inför framtiden. Inte att spela bedrövligt slarvigt och lågkvalitativt så långa stunder, utan att BP faktiskt nästan alltid skapar tryck under matchernas sista femton minuter. Då verkar allt kunna hända och plötsligt är det inte självklart vilket lag som är bäst på planen. Ofta ser motståndarna livrädda ut. Det är roligt.

Nu är det bortamatch mot Halmstad på måndag. En svår, men långt ifrån omöjlig uppgift, eftersom det blev vinst i Cupen för någon vecka sedan just där. 3-1 låter som ett bra resultat att upprepa, även om jag nöjer mig med att hoppas på kryss. Gå på kryss i den halländska hamnstaden. Ja, det passar bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *