Nostalgitripp

För ett par veckor sen ringde Jonas som spelade i mitt fotbollslag 1995. Vi hade inte pratat med varandra sen dess och vad jag kan minnas inte speciellt mycket då heller. Men nu hade han börjat rycka i tåtarna för att få oss att ställa upp i en mindre inomhusturnering den 2 december. Det gick lite trögt för honom, eftersom det enda han hade att utgå ifrån var en telefonlista från det aktuella året och numren gick för det mesta hem till föräldrarna (vi har flyttat hemifrån nu). Hur som helst ville jag självklart ställa upp och till slut var vi åtminstone fem stycken från det gamla laget, som kompletterades med lika många övriga kompisar till Jonas. Därav namnet MFP/BP 80.

Bland annat för att få skjuts till Hägernäs tidigt på morgonen, lockade jag Far med att det skulle bjudas på stor fotbollsunderhållning (så länge vi orkade). Visst ville han komma med och titta, precis som han alltid ställde upp under de där åren 1986-1998. Oj, vad många mil han skjutsat och vad många timmar fotbollsmatcher han sett. När han kom och hämtade upp mig på lördagsmorgonen blev det inte bara en bilfärd på E18, det var en resa tio år bakåt i tiden.

Antonio, Jacob, Jonas och David var sig lika på något sätt. Trots att vi på alla lediga stunder under förmiddagen försökte uppdatera oss om varandra, fanns det ingen möjlighet att sätta sig in i vad alla hade gjort under de 8-11 år som vi inte hörts av. Det skulle ju spelas fotboll också. Jonas tog fram taktiktavlan och påminde oss om vår gamle tränares taktik för inomhusspel och det var nästan att en tår smög sig fram i ögat. Alla minnen kom tillbaka. Taktiken gav oss SM-guld det där året.

Jag hade varit hemma hos föräldrarna och länsat förråden på gamla BP-kläder som jag nu lånade ut. WCT-overallerna skulle vara ganska stora på den tiden, men nu passade de ganska lagom. Vi såg ut som förr när vi nervöst tog plats på planen i vår första match tillsammans på tio år. Uppvärmning hade det inte funnits varken tid eller plats för och efter ungefär tio sekunder av matchen hade vi släppt in ett mål. Vi hade alltså hållit nollan i tio år, men nu var den spräckt. Spelmässigt lyste takterna från 1995 inledningsvis med sin frånvaro – och det gjorde faktiskt även de som nu spelar i Allsvenskan och England, som kanske hade behövts i laget.

Jaja, efter den första halvleken i den första matchen blev allt bara bättre. Vi var faktiskt på vippen att gå vidare från gruppspelet men vår slutforcering räckte inte mot IFK Vaxholm från division IV. Men till skillnad mot 1995 var det inte resultatet som räknades. Förmiddagen var sprängfylld av fotbollsrelaterat informationsutbyte (skvaller) och gamla minnen som bara blivit bättre och mer händelserika under många år av berättande. Vi grämde oss dock alla en smula över det dåliga resultatet (i jämförelse med 1995) och att vi inte fått stanna ett tag till i turneringen.

Efter att ha fortsatt prata en stund, avslutade vi med klassiska klyschor som “det här borde vi göra om” och “vi träffas ju alldeles för sällan”. Och med detta kunde allt ha varit över. Men i veckan fick jag mejl från coach Jonas som skrev – sant eller inte – att jag hade imponerat på honom med mitt stabila spel. Nu ville han att vi skulle göra ett nytt försök den 6 januari i ytterligare en turnering någonstans. Självklart tackar jag ja. Det här var ju hur skoj som helst.

Fortsättning följer.

One thought on “Nostalgitripp

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *