Höstrundan

Någon gång i oktober utlyste KTH-hallen en tävling: Höstrundan. På varje spinningpass kunde man samla poäng i form av fiktiva sträckor. Varje halvtimme på spinningcykeln gav 1 mil och för att ta sig i mål skulle man få ihop 30 mil före Lucia. Eftersom jag är lite av en tävlingsmänniska antog jag utmaningen med en gång. Det framgick aldrig vad det var för pris man kunde vinna men det var inte så viktigt för mig. Jag ville bara vinna.

Det här råkade sammanfalla med min höstsemester och de första veckorna var det inte många spinningpass jag missade. Min tävlingslapp fylldes snabbt med instruktörernas signaturer. Jag vet inte om de verkligen var imponerade av min träningsiver eller om de bara tyckte synd om mig och min brist på socialt liv, men jag fick många uppskattande ord varje gång som jag efter genomfört pass lämnade fram min lapp för påskrift.

Till slut var jag i mål! Stolt lämnade jag in det fullklottrade och möjligtvis svettskadade tävlingsformuläret till Susanne i receptionen. Hon lovade att ta hand om det. Och jag bad om att få en ny lapp. Nästa dag var jag tillbaka och fick min första signatur på tävlingslapp nummer två. Från instruktörerna fick jag nu lite förvånade blickar och jag förklarade att, jodå jag var ute på andra varvet nu. Om jag skulle få två priser eller ett extra fint var väldigt oklart, liksom om jag verkligen skulle hinna samla mina 60 mil. Nu var ju semestern sedan länge slut och jag kunde inte längre spinna på arbetstid.

Men visst hann jag. Med en liten marginal på ett par pass till och med. När jag lämnade in min andra lapp till Susanne försökte jag övertyga henne om att mina 29 mil på lapp nummer 2 skulle kompletteras med mina 31 på lapp nummer 1. Så skulle det bli 60 mil sammanlagt. Hon undrade om jag inte skulle gå på fler pass och jag sa nåt om att jag var lite förkyld och kanske inte borde träna. Det stämde, men visst tusan hade jag spunnit om jag varit tvungen. Hon lät mig slippa, tog emot lappen och så småningom kunde jag läsa följande på KTH-hallens webbplats.



För ett par dagar sen hämtade jag ut mitt pris. Susanne kollade upp mitt namn och så fick jag… en biobiljett! Vi diskuterade – i en skämtsam ton och positiv anda – om jag inte borde få flera, men kom fram till att det nog inte var så. Lite snålt kan man tycka, men det var ju inte för prisets skull som jag samlade ihop mina 60 mil, medan endast åtta andra tog sig igenom hälften.

Nej, anledningen var ju… Det var ju för att… för att… äh, jag vet inte varför. När jag tänker efter blev jag nog lite besatt. Sån är jag. Tänk vad jag kunde åstadkomma om jag engagerade mig i något vettigt istället. Vilka storverk. Nu blev det bara träningsvärk.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *