Välgörenhetsproblematik

Den här kampanjen är tydligen hyllad och omskriven. Det finns några olika varianter av texter, men alla är på samma tema. Motsättningar mellan antagonister som har räddat livet på varandra. Det är supportrar till AIK och Djurgården. Det är vänsterpartister och moderater. Det är feminister och mansgrisar.

Jag tycker inte att infallsvinkeln är helt oproblematisk. Tvärtom. Något jag är noga med när det gäller välgörenhet är att mina pengar används för exakt det jag vill. Jag tror inte att en feminist alls är så pigg på att fortsätta ge pengar när han/hon blir påmind om att bidraget kan stödja en fullkomligt vidrig människosyn genom att hålla en av dess vidriga anhängare vid liv så han/hon kan fortsätta att sprida sin vidriga propaganda. När det gäller rivalitet mellan anhängare till fotbollslag kan man småle lite åt det hela, men det går att dra resonemanget längre.

Tack alla pedofiler och småbarnsmammor.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Tack alla hedersmördare och integrationsivrare.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Tack alla nazister och homosexuella invandrare.
Ni kan ha räddat livet på varandra.

Var går gränsen? Cancerfonden tackar inte nej till några bidragsgivare och sjukhusen nekar ingen sjukvård. Alla är lika inför sjukdomen och den här typen av motsättningar blir betydelselösa när man drabbas, säger Britta Hedefalk, kommunikationskoordinator på Cancerfonden. Men finns det inte motsättningar som aldrig är betydelselösa; som står över sjukdom och annan olycka?

Jag förstår att Cancerfonden har en klar uppfattning om svaret på denna komplicerade moraliska fråga, men är inte lika säker på om allmänheten delar den. Det är förmodligen sant att motsättningen tappar värde för den som drabbas – jag skulle nog också ta emot pengar från vem som helst om pengarna kunde rädda mitt liv – men det är ju inte huvudsakligen från de drabbade som bidragen kommer.

Ibland blir jag tveksam till mitt eget engagemang för SOS-Barnbyar; sisådär två gånger om året när jag får rapporter om verksamheten. Men jag tror ändå att folk arbetar för barnens bästa. Nu vet jag inte om barnen är snälla eller riktiga illbattingar, men vill oavsett vilket att de ska ha det bra. Ett litet barn är ganska oskyldigt och jag tycker det är självklart att hjälpa det att få en by, en familj, lite utbildning och några hyggliga värderingar.

De månatliga pengarna från mig till Rädda Barnen kan också diskuteras. För organisationen är även en opinionsbildare med debattartiklar och egna publikationer. Det är inte alltid vi är ense om vad som är bäst för kidsen och då kan jag tycka att det vore bättre om mina pengar kunde användas till leksaker till rumänska barnhemsbarn istället för lobbyverksamhet i olika kontroversiella frågor.

Välgörenhet är krångligt. Jag vill inte stödja någonting som jag inte tycker är bra. Då får det hellre vara – helt och hållet. Kanske är det därför Cancerfonden inte finns med på min lista. Inte för att jag är emot cancerforskning, men det blir så jobbigt med alla moraliska ställningstaganden.

Jag är egentligen inte så förtjust i välgörenhet över huvud taget.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *