Nostalgitripp 2

Dagen hade väl börjat sisådär. Spelmässigt hade vi presterat hyggligt för att ha spelat så lite tillsammans den senaste 11 åren, men den tidiga ledningen med 1-0 hade på matchens resterande 10 minuter förvandlats till en neslig 1-2-förlust mot Enebyberg. Bedrövligt med tanke på ledningsmålet och kanske berodde utvecklingen på övermod och bristande kondition. Den här gången var vi fem stycken från 80-laget som kompletterades med en 81:a och tre stycken av Jonas kompisar. Dessutom hade vi vår tränare, Globen, från säsongerna 94-96: en karismatisk utövare av konceptet “management by fear”. Jag var mer eller mindre livrädd under de tre åren.

Precis som i förra turneringen var vi nu tvungna att vinna resterande matcher för att gå vidare till slutspel. Det verkade gå vägen; i matchen mot Åkersberga var vi helt överlägsna. Efter ännu ett tidigt ledningsmål dominerade vi totalt och missade målchanser på ett sätt som vi tycktes ha råd med. Vi gjorde lite som vi ville – ända till våra motståndare kvitterade och tog ledningen. Som tur var lyckades vi kvittera innan matchen tog slut. Men 2-2 var en grov missräkning och vi var i det närmaste borträknade från vidare avancemang. Det som krävdes var nu att Åkersberga skulle slå Enebyberg med lagom många mål, samtidigt som vi skulle vinna mot obesegrade Björnligan med ännu fler mål.

Det visade sig att vi var tvungna att vinna med 2 mål för att gå vidare till kvartsfinal. Men vår match började olyckligt och när det stod 0-1 på ljustavlan kändes det tungt – tre mål var lika många som vi lyckats peta in hittills under dagen. Nu krävdes moral, mirakel och tur. Och plötsligt! Plötsligt började det regna manna från himlen! Kvitteringen kom och 2-1-målet hade varit ett faktum – om inte en av domarna hade blåst av för frispark på en kille som välte mig i samma ögonblick som bollen slogs i mål. Men vi gjorde mål på frisparken (det går nästan inte) och sen gjorde vi faktiskt ett till! Björnligan hade inte mycket att kämpa för, klara gruppsegrare som de redan var, och åkte på en tvåminutersutvisning. I spel 4 mot 3 hade jag turen att medverka i någon sorts konstmål och matchen var i det närmaste avgjord. 4-1 betydde att vi var i kvartsfinal.

Eftersom vår nästa match inte skulle spelas förrän på kvällen, hade vi lång tid att fortsätta uppdatera oss om varandras förehavanden det senaste decenniet. Och lyssna på historier och anekdoter från förr, som Globen med liv och lust berättade. Vi pratade om en semifinalförlust i Gothia Cup, där motståndarna nu förvandlats till “det amerikanska pojklandslaget” (trots att jag vill minnas att de hette “Dallas Texans”). Vi pratade om när vi krossade Landskrona “som hade den där Pontus Farnerud och var så kaxiga” i en final på Bosön samma år. Själv minns jag att Globen blev uppvisad på läktaren efter att ha visat lite väl stort engagemang, men fortsatt skrika ganska bra även därifrån under resten av matchen. Nu är han tydligen ansvarig för sin dotters flicklag och avfärdar fortfarande astmatiska känningar och smärtor som “trötthet” under konditionspassen. Men mot oss 26-åringar var han förvånansvärt förlåtande och okritisk i match efter match i Tibblehallen.

Vilan var över och det var dags. Kvartsfinal mot Blue Hill från division fem. Vi skulle ligga lite lägre i pressen och inte gå bort oss. Ha tålamod och ligga kvar i boxen. Vi tog ledningen igen, men släppte snart in 1-1. Matchen var jämn och oviss, välspelad och dramatisk. När vi gjorde 2-1 borde vi ha säkrat hemåt, men precis i slutminuten kvitterade våra blåa motståndare och matchen gick till förlängning. En olycklig tvmåminutersutvisning var vad som fick oss på fall; vi orkade inte stå emot med tre man. Deras gyllene segermål kom endast ett par minuter in i förlängningen och vårt äventyr var slut för den här gången.

Blue Hill gick tydligen vidare och vann hela turneringen, vilket var en klen tröst, medan vi besvikna brommapojkar åkte hemåt. Stelheten i kroppen var onekligen större än 1995 trots att jag och en bankman under lunchen hade räknat ut att vi nog inte spelat mer än drygt 22 minuter var. I och med kvartsfinalen hade vi kanske kommit upp i en halvtimme sammanlagt. Ändå kändes kroppen helt slut. Tragiskt. För elva, tolv år sedan hade det inte känts så här.

Men oj, vad roligt det var att träffa alla igen. Oj, oj, oj.

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *