Kundförfalskning

Jag läser att företag brister i sin kontroll av hur föräldrar godkänner att deras barn ingår avtal på nätet. Jag är den förste att hålla med om att det är oerhört lumpet att, med otydliga villkor och oklara åtaganden, försöka lura folk – särskilt inte ont anande barn som inte förstår.

Men samtidigt, när jag läser

Det är företaget som ska söka förälderns samtycke, inte barnet, menar Marek Andersson, jurist på Konsumentverket.
– Det vanliga är att man har en kryssruta där det står till exempel ”jag har inhämtat samtycke från mina föräldrar”. Det förstår man ju själv att barn inte springer till sina föräldrar och ber om lov utan de kryssar i rutan i alla fall. Då anser inte jag att man som företag har inhämtat samtycke.

blir jag tveksam till hur stort ansvar man ska lägga på företagen. Den förälder som uppfostrat en liten lögnare har jag inte mycket till övers för. En sån förälder kan gott få sitta med ett dyrt abonnemang i några år.

Jag kan inte minnas att jag själv som barn förfalskade mina föräldrars namnteckningar eller kryssade i rutor som man bara fick kryssa i efter att ha frågat om lov. Förmodligen frågade jag om lov och fick avslag och inte tusan vågade jag då ändå ingå avtal mot deras vilja. Därför blev jag heller inte lurad. Och mina föräldrar slapp hamna i ekonomisk knipa.

Den förälder som ger sitt barn en dator och helt fri tillgång till Internet tar onekligen ganska stora risker. I kombination med bristande förhållningsregler, exempelvis till sanningen, kan det sluta med katastrof. Det är jättetråkigt när sånt händer, men jag vet inte om skulden då enbart ligger hos de företag som råkar ha en kryssruta i sina formulär.

Sen tycker jag att det är olyckligt att (en av) Konsumentverkets jurister anser att det är självklart att barn inte ber om lov. Det kommer stiftas väldigt konstiga konsumentlagar om grundantagandet är att kunden alltid gör sig skyldig till urkundsförfalskning.

2 thoughts on “Kundförfalskning

  1. Jag minns att jag beställde nån slags låda med leksaker från nån Kalle Anka-tidning. Där det stod Målsmans underskrift skrev jag under med min egen fina autograf. Jag var kanske 7 år gammal. När paketet kom var mina föräldrar mycket arga och bad företaget om en kopia på målsmans underskrift (då de uppenbarligen hade uppfostrat en liten lögnare) . Kopian kom, och de förstod inte vem som kunde ha skrivit sådär. Men då de lyckades stå på sig att de inte beställt fick jag behålla kalaset och de fick pengarna tillbaka och allt var frid och fröjd!

  2. Jag häpnar. Men jag kan inte riktigt avgöra om det är en förskräcklig historia och du är/var en charmig liten flicka, eller om det är du som var/är förskräcklig och det är en charmig liten historia.

    Oavsett vilket fick ju Marek Andersson, jurist på Konsumentverket, vatten på sin kvarn här. Barn kan man inte lita på. Oärliga små rackare.

    Men kom du verkligen undan straff från föräldrarna? Och fick behålla kalaset? Jag häpnar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *