Förortslunch

För tillfället arbetar jag ute i Tumba, för Botkyrka kommun. Det innebär dagliga långa resor ut förorten och att jag är där både på för- och eftermiddagarna. Eftersom mina arbetskamrater ofta är ute på möten och intervjuer eller jobbar hemifrån, är lunchandet alltid en öppen historia.

Jag kan köpa med mig mat och äta den på redaktionen. Jag har låtit Familjen Dafgård adoptera mig och på Willys verkar nästan hela deras utbud finnas representerat. Det kommer ta veckor – ja, månader – innan jag prövat allt! Och då återstår konkurrenterna med sina snarlika rätter. Hur många namn kan man hitta på för köttbit av malet kött + potatisvariant + sås + kokt grönsak? Ett otränat öga skulle lätt kunna förväxla Jägarbiffen med en Werners Grillbit.

Eller så kan jag gå upp i centrum och äta Dagens på någon av de två restaurangerna, men den asiatiska buffén som kinakrogen erbjuder till lunch är ganska tråkig. Till restarurangerna går jag hellre om jag får sällskap från redaktionen.

Alldeles utanför Kommunhuset finns också Tumbagrillen. På Tumbagrillen blir man kallad “vännen” av killen som vänder burgare. Jag tror att det beror på att det här är en mångkulturell kommun. Men jag har nog aldrig hört ordet användas i vanligt tilltal tidigare. Utan ett uns av homosexuella undertoner hör jag fraser som “Har alla fått beställa? Inte du, vännen?”, “Vill du ha gurkmajonäs eller bostongurka, vännen?” “49 kronor. Vännen”.

Jag fascineras av detta. Så fort jag stiger in genom dörren blir jag upptagen i gemenskapen och en av Tumbagrillens vänner. Det är en välkomnande och generös attityd, om än bara språklig. Om maten bara var lite hälsosammare och eventuellt också godare, skulle jag helt klart bli en stamgäst och göra skäl för namnet. Vännen.

Oavsett om jag väljer fryst eller grillat till lunch är det alltså en familjär atmosfär som omgärdar måltiden. Jag känner mig väl mottagen i Tumba.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *