En tjyv!

Jag vaknade av en smäll. Det lät som en bilkrock tyckte jag, men så började ett larm att tjuta och jag tänkte att det kanske lät mer som ett bilinbrott. Jag tittade på klockan: 05:55. Suck. Så gick det med den lördagssovmorgonen. Ibland har jag så svårt att somna om. Nu fick jag gå upp och kolla vad det var som hade hänt.

I det kolsvarta sovrummet gick jag fram till fönstret, drog upp rullgardinen och tittade ut. Det var inte alls någon bilkrock. Men det verkade inte vara något bilinbrott heller. Nej, det var en parkerad bil med motorn igång och lysena på. Jag öppnade fönstret och lutade mig ut för att se bättre. Nu var jag klarvaken.

Plötsligt rörde sig en mörk gestalt snabbt från butiken vid den parkerade bilen. Ett butiksinbrott! Gestalten bar på något. Ett byte! Jag skärpte blicken för att se registreringsskylten, men den var skymd av en annan bil. När flyktbilen rivstartade fick jag chansen och jag koncentrerade mig noga för att memorera de tre bokstäverna och de tre siffrorna. Jag fumlade omkring i mitt mörka sovrum i jakt på en penna och ett papper. Till slut hade jag rafsat ner registreringsnumret och när jag tände lampan kunde jag faktiskt tyda min egen skrift.

Jag gick tillbaka till fönstret och hörde det relativt lågmälda larmet fortsätta att tjuta utan att någon verkade ta notis om det hela. Vad skulle jag göra nu? Rusa ut på gatan och gasta “Stoppa tjyven! Stoppa tjyven!” eller kanske ringa polisen? Det hela kändes inte så akut längre, så jag valde 114 14 där jag berättade vad som hade hänt och blev kopplad till någon central och hamnade i telefonkö. Efter tio minuter höll jag på att somna och genom fönstret såg jag att en sån där bevakningsbil med gråklädda karlar redan hade anlänt. Så jag la på och gick tillbaka till sängs.

Vid niotiden hade jag sovit klart och ringde till polisen igen. Efter att ha redogjort för morgonens händelser ytterligare en gång, blev jag kopplad till växeln där jag enligt instruktion skulle be att få kopplas till Citypolisen. Sagt och gjort och när jag ännu en gång berättat vad jag varit med om, samlade polismannen in mina uppgifter (person- och telefonnummer) och berättade att han hade gjort en anteckning som han skulle lämna till den som sköter utredningen. “Så kanske nån hör av sig till dig”.

Jag undrar vad som händer nu. Att döma av det totalt ointresserade tonfallet hos nästan alla jag kom i kontakt med inom polisväsendet lär det inte bli tal om någon tapperhetsmedalj till mig i alla fall. Men i veckan ska jag faktiskt höra mig för om någon utredare tagit notis om att fallet egentligen borde vara avslutat. Det är väl bara att åka hem till killen och gripa honom? Om jag bara var lite kraftigare byggd och utrustad med aningen större mod och mindre omdöme skulle jag kunna göra det själv. I Sverige är ju många personuppgifter tämligen offentliga.

Så här är det att bo i Stockholms innerstad. Det är tätt mellan gangstrarna och har man bara ögon och öron öppna får man uppleva en hel del. Förorten har måhända en bild av sina omgivningar som dramatiska och grovt kriminella. Men det är här det händer. I City.

2 thoughts on “En tjyv!

  1. Och det är därför du bor i “city” för det är så farligt och coolt :) Grattis! Själv får jag stå ut med Bergshamra-kickers och en massa pansjos, rätt harmlösa typer med andra ord :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *