AIK – BP 5-0 (0-0)

Det var en fin vårdag med mycket sol och lite vind. I onsdags funderade jag lite över min mentala hälsa, när jag relativt ensam stod och huttrade på Stadshagens IP för att följa BP-Gefle. Men nu var jag i gott sällskap; inte mindre än ytterligare 4 200 personer tyckte att träningsmatcher i fotboll, det är fina grejer det. Skytteholms IP var fullsmockad och eftersom mitt tåg blev inställt, kom jag en kvart för sent och fick stå i tredje led någonstans vid mittlinjen. Sittplatserna var slut sen länge och stämningen var god. Jag hade klätt på mig i princip alla kläder jag kunde och behövde inte frysa.

När jag anlände var spelet småtrevligt och BP verkade ha inlett lika piggt som vanligt. Efter någon halvtimme mattades offensivlustan något och hemmalaget såg lite tyngre ut. Båda lagen hade bara några halvchanser och mållöst i halvtid var rättvist.

Men i andra bröt helvetet lös. 1-0 kom efter tio minuter och en lite onödig hörna – det är dumt att släppa returer rakt ut, hur hårda skotten än är – och var kanske inte så mycket att säga något om. 2-0 tio minuter senare föregicks av ett nytt litet misstag av målvakten “Poppen” och ett ännu större misstag av linjemannen som gav inkastet till AIK, som tackade, passade vidare till en skarpskytt och ett fint tillslag på bollen senare låg bollen i målet igen.

I anfallet efteråt sprang AIK enkelt igenom mittfältet och ett nytt skott från relativt långt håll letade sig in i nätmaskorna. 3-0. Någon gång i den här delen av matchen fick BP ett friläge, öppet mål, som missades och en straff som också missades. Sen gjorde inhoppande Rubarth 4-0 på ett långskott första gången han rörde bollen. 5-0 kom efter slarv och passivitet i mittförsvaret. Sen var det bara 10 minuter kvar av matchen som tur var.

Den här typen av genomklappningar stod BP för även i Superettan förra året. Det är som att det inte finns någon hejd på katastrofen när bollarna väl börjar trilla in. Det måste det finnas när Allsvenskan börjar. Hejd. Brommapojkarna agerar så valpigt och pojkaktigt i vissa situationer och det måste de sluta med.

Nåväl. Spelet var i alla fall jämnt under långa delar av matchen. Bortsett från den resultatmässiga mosningen fanns det ljusglimtar i form av Tolle på mittfältet och Guterstam (landslagsstjärnan) på topp. De kommer att bli nyttiga under året, då chanserna gärna får förvaltas aningen bättre. Hm. Det här känns som ett referat som kommer upprepas i år. BP spelar bra och matchen är jämn. Sen görs det under kort tid ett flertal misstag och matchen är plötsligt förlorad. Jaja. Det behöver ju inte bli så. Ny match om en vecka: Sirius. Dem ska vi slå med ett par, tre bollar.

Noterbart: Jag tror jag börjar engagera mig mer än jag själv inser. Jag kom på mig med att bli riktigt upprörd när ett välbetalt AIK-proffs vevade med armbågen mot en halvtidsarbetande brommapojke som nafsat honom i bakhasorna över halva planen. Min puls höjdes lika mycket som min röst. Och vid samtliga mål var det bara min egen (dock kraftigt försvagade) självbevarelsedrift som hindrade mig från att göra “the wanker sign” och ropa tillmälen när målskyttarna sprang fram emot sidlinjen för att ta emot hemmapublikens jubel. Minsann verkar det som att den här fotbollssäsongen kommer att bli en påfrestning för både hjärtat och psyket. Roligt!

—–

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *