Griskris

När mobbning diskuteras är det vanligtvis den utsatta personen som har tolkningsföreträde när det gäller huruvida han eller hon kränkts. Det är naturligt. Det spelar ju mindre roll vilka intentioner som (de upplevda) mobbarna har haft, om resultatet blivit att någon tar illa upp. Den rådande uppfattningen är att de genast ska  sluta upp med det de håller på med om någon far illa. Det är inte roligt.

Därför blir debatten runt en lek med skratt och glädje från ett tillfälle efter en fotbollsträning väldigt märklig.  Några spelare valde att bolla GRIS när den vanliga träningen var slut och som straff fick förloraren emotta (försök till) skott i rumpan. En mycket vanlig och uppskattad lek med ett ganska vanligt straff. Som GRIS-puritan är jag aningen tveksam och tycker att ordet som man bollar om (GRIS, ORM, GRODA) ska motsvara straffet, men jag vet ju inte hur många eller vilka bokstäver som var inblandade här.

Nåväl. Av någon anledning ville det berörda landslaget inte att det här skulle visas – kanske för att den öppna träningen var över, showen var slut och för att det nu var landslagsspelarnas egen tid som användes – och försökte förhindra att journalister filmade. Det hörsammades inte och istället publicerades filmen i flera artiklar om det som nu fick namnet “nakenlek”. Människor intervjuades och förfasades över det smygfilmade klippet, bland annat generalsekreteraren i antimobbningsorganisationen Friends.

För plötsligt karakteriserades detta som mobbning. När det senare skedde intervjuer med de inblandade bedyrade de alla att ingen tagit illa upp. Inte heller den som tolkades som mobbad tyckte att han blivit kränkt. Han hade ställt upp frivilligt och tagit sitt straff så som leken stipulerar. Så vem bestämmer egentligen vad som är mobbning? Är det journalister på Expressen? Är det människor med fina titlar på (visserligen hårt kritiserade men ändå) högt ansedda organisationer? Eller är det den mobbade?

Om vi frångår principen om tolkningsföreträde hos den kränkte lär det få konsekvenser som inte är så bra. När vi slutar lyssna på de drabbade och låta dem berätta hur de upplever olika situationer, tror jag att vi är på väg åt fel håll. Det spelar ju mindre roll hur journalisten tolkar en händelse, om resultatet blir att någon INTE tar illa upp. Då finns ju ingen mobbning just där.

För mig är mobbning alldeles för allvarligt för att debatten ska bli snedvriden på det här sättet. Tolkningsföreträdet måste alltid finnas hos den drabbade.