Livshotande

Från DN.se 2012-04-23 vid 08:54

Jag tycker att rubriken till den här artikeln ger visst utrymme för olika tolkningar av sin innebörd.

1. Det inledande ordet är ett substantiv.
Då kan det betyda att en man gått omkring och hotat folk till livet. Till slut tröttnade någon och cuttade honom.

2. Det inledande ordet är ett bestämningsord (ett  verb i presens particip som har en adjektivisk karaktär) till det andra.
Då kan det betyda att någon blivit knivskuren (väldigt knivskuren, livshotande knivskuren). Men i så fall tycker jag att det saknas ett subjekt i meningen. Vem är det som blivit knivskuren? Analoga rubriker kunde vara  “Hungrig i Bromölla” eller “Mördad i Chicago”; jag undrar vem som är hungrig eller har blivit mördad.

3. Det avslutande ordet är en plats eller en kroppsdel.
Okej, det är väl ganska uppenbart att det är den småländska järnvägsknuten som avses. Men om man vid slutet av första raden hinner reflektera och bli nyfiken på om kniven träffat några vitala delar (har någon blivit skuren i halsen?/bålen?/ryggen?) blir man nog förvånad när det istället är orten som dyker upp på rad två.

Eftersom en vanlig typ av rubriksättning – för att inte säga den gängse principen – är att ett subjekt följs av ett predikat (Persbrandt blir teaterdirektör, Socialdemokraterna fortsätter locka, Miskovsky inviger Pride), hajar jag till och blir brydd när jag stöter på en udda fågel som denna. Enligt mig är den här händelsens rubrik olyckligt utformad.

Kanske hade det bästa varit att använda en annan princip (med ett subjekt och ett rumsadverbial) och helt enkelt bara berätta om [att det skett] en rejäl knivskärning i Småland. “Allvarlig knivskärning i Alvesta”. Ja, så enkelt hade det kunnat göras. Möjligtvis känns ordet “skärning” lite obekvämt, där det engelska “stabbing” är mer naturligt, men “knivskärning” ger ändå 31 000 träffar på Google.

Sen tycker jag inte att “livshotande” är ett bra bestämningsord till “knivskuren”. Visserligen framgår det att skadorna är livshotande, men själva knivskärningen…? Nej, där är jag tveksam. Skador och sjukdomar kan vara livshotande, men i övrigt finns det bättre adjektiv som bör användas.

 

 

Köplats

Idag satt jag i telefonkö. Tiden där gav mig möjlighet att reflektera över min plats i kön (som jag behöll) och när jag skulle bli betjänad.

Hela tiden informerades jag om hur jag låg till. Jag hade plats nio,  sen sju… fem, fyra… fyra…  två… Där någonstans började jag undra om det var min tur nästa gång. Den som är först i kön brukar vanligtvis få prata med den i kassan eller vid disken eller vad det nu kan vara.

Jag såg framför mig en kiosk med tio personer i kön. Den tionde stod längst bak och den första stod längst fram och beställde korv med bröd. Den andra i kön såg otåligt hur personen framför valde mellan räksallad och gurkmajonnäs. Jag var den där andra personen. Men snart skulle korvkillen avlägsna sig och det skulle bli min tur att beställa.

I min telefonkö hade jag nu plötsligt plats ett – men fick minsann inte alls prata med någon trevlig telefonist! Nej, istället var det tyst i andra änden. Det verkade som att jag fortfarande köade, trots att jag nu borde stå längst fram. Tänk om jag stod längs fram i kön till en kiosk och bara blängde. Väntade. Det skulle se ut, det.

Nå, till slut kom jag fram. Jag fick prata med någon som hjälpte mig och jag valde att inte dra in honom i mina djupa betraktelser angående telefonköandets väsensskilda förutsättningar jämfört med det verkliga livets.

Men fortfarande är jag lite brydd. Jag tycker att den (eller de, om det finns flera telefonister i farten) som betjänas har plats ett. Sen börjar kön med plats två. Vad säger ni, kära bloggläsare?