Sprängfylld

Jag läser den kusliga och märkliga historien om ciderburken som blev en bomb.  Anders Petterson berättar:

– Hade jag hållit i burken hade jag skurit upp handen. Och tänk då om vår lilla treåring hade tagit en burk och sprungit runt med när den exploderade. Det hade blivit en riktig smäll. Han kunde ha fått den i ansiktet eller sprängt av sig handen.

Det är ett fantasifullt och dramatiskt scenario som målas upp av vad som hade kunnat hända om oturen varit framme. Nu har jag inga egna barn, men inte brukar väl föräldrar ge ciderburkar till treåringar? Jag kan inte minnas att jag som liten någonsin använde cider- eller ölburkar som leksaker. Ej heller whiskyflaskor eller cigarettlimpor.

Men visst kan man spekulera. Kanske hade den treåriga handen varit för liten och burken varit tvungen att bäras i famnen. Då hade nog tryckvågen krossat hela bröstkorgen och sprängt sönder stora delar av de inre organen. Förmodligen hade sonen inte klarat sig. Och om han hade hållit burken framför ansiktet hade han nog mist både syn och förstånd.

Anders Pettersson förefaller vara en man med god fantasi som heller inte räds dramatiska händelser. Historien fortsätter:

Han blev rädd att fler burkar skulle sprängas, och kastade en handduk över resterna, och slängde ut hela paketet på gården.
– När de landade exploderade en burk – pang! – och flög i väg tio meter rakt in i staketet. Två andra formade sig som korvar och höll på att explodera. Då gick jag in och hämtade luftgeväret och sköt sönder dem.

Enligt ordspråket “ont skall med ont fördrivas”, har han inte något val när den bombliknande fyrpacken inte vill ge med sig – han hämtar geväret. Jag undrar vad grannarna tänkte när det först dök upp ett bylte med exploderande burkar, tätt följt av en uppjagad Pettersson med bössan i högsta hugg. 

Så till en formalitet. I artikelns ingress läser jag att han köpt en helt vanlig fyrpack cider och “fick rena självmordsbomberna med sig i kassen“. Nu är jag själv ingen terrorist, men brukar inte självmordsbomber sprängas tillsammans med bombmakaren? Det är väl själva definitionen av “självmordsbomb”? Annars tycker jag att det mer liknar en “bomb”. En bilbomb som satts fast på en bil är ingen självmordsbomb om någon annan sprängs än den som har placerat den där. Eftersom Pettersson inte hade något med tillverkningen av cidern att göra, blir ingressens metafor ganska haltande.

Men det är en spännande historia. Tack för den, Anders Pettersson, Åkersberga!

Migrationsopinion

Det stormar visst kring Bamse nu. Kulturskribenten Mattias Elftorp på HD förfasar sig över ett särtryck som utformats i samarbete med Migrationsverket, där asylprocessen beskrivs för barn i familjer som omfattas av den. Han förfasar sig särskilt över slutet. Den ena fiktiva familjen får nämligen stanna, medan den andra måste återvända till sitt hemland. Det som upprör är att hemkomsten skildras som både negativ och positiv (de där hemma har saknat dem och är glada att se dem igen).

Nog kan jag hålla med alla som tycker att Bamses varumärke har blivit allt mer skamfilat sedan skaparen Rune Andréassons död i början av nittiotalet. Det är resebolag och andra som profiterar på björnen och varor säljs för att maximera vinsten. Raka motsatsen till den attityd till kommers som tidigare präglade serietidningen.

Men just det här har jag svårt att kritisera. Syftet med den här specialutgåvan är att förklara för barn vad det är som händer runt omkring dem i asylärendet. Många är oroliga och mår dåligt. Att då måla upp ett skräckscenario i det fall det blir avslag, tror jag inte skulle vara bra för barnen. Många tyckare hävdar att det är fel att framhäva de (få om de ens finns) positiva aspekterna på att bli tillbakaskickad, men är det inte bättre än tvärtom? Om syftet ska vara att lugna rädda barn.

Det som är olyckligt här är att en massa idioter tycker likadant som jag. Folk som har åsikten att alla ska skickas iväg och att ingen ska få stanna, verkar ta över kommentarsfälten. Det håller jag inte alls med om. Samtidigt är det många som är för en human flyktingpolitik som gärna vill kasta första stenen mot informationskampanjen. På nåt sätt känner jag att jag har hamnat på fel sida.

Väldigt få har nog försökt att

  1. läsa själva tidningen
  2. sätta sig in i en orolig sexårings verklighet

Punkt 1 måste vara ganska enkel, medan punkt 2 är helt omöjlig. Därför förstår jag inte hur folk så tvärsäkert kan hävda att något är rätt eller fel. De enda som möjligtvis kan kalla sig experter, är de barnpsykologer som kontaktats i projektet (“Vi frågade experter på området, som menade att man inte ska berätta allt för barn som kanske har trauman, säger Ola Andréasson“).

Mattias Elftorp skriver att han får ont i magen av det här. Ja, men om det förhindrar hundratals små barn från att få det, kanske det kan vara värt det. Dessutom kan magåkomman inte vara helt obekant för en skitnödig kulturperson.

Misstag

Inte nog med att Djurgården ligger sist i Allsvenskan, nu har laget dessutom börjat häcklas av musikindustrin.

Lyssna bara på det här ljudklippet.

Djurgår’n make mistake, gonna make mistake,
Djurgår’n make mistake forever,

Djurgår’n make mistake, gonna make mistake,
Djurgår’n make mistake forever.

Mohombi heter visst han som gjort låten. Det skulle kunna vara någon afrikansk spelare i truppen som har surnat till och tycker att klubben begår ett misstag som inte låter honom spela (jag har i alla fall aldrig sett honom i laguppställningen) men eftersom jag inte har någon större koll på Djurgårdens spelartrupp låter jag detta vara osagt.

Däremot förefaller det vara en kusligt adekvat beskrivning av läget.