Pekbok

Har du också en systerson som inte älskar dig? Är det svårt att bygga en relation när den lille bara skriker när han märker att det är du och inte Mamma som håller honom? Gör som jag. Gör en pekbok!

Att göra en pekbok som presenterar dig själv – i trygga hemmiljöer med harmoniska motiv – kan vara genvägen till en mindre rädd systerson. Hans mor kan läsa ur boken varje kväll och därigenom liksom prägla ditt glada anlete på honom.

Så hur gör man då?

I några enkla steg får du här läsa hur jag själv gjorde. Det här är säkert långt ifrån det enda rätta sättet, men för mig fungerade det ganska bra.

1. Köp en pekbok.
Det här är ett väldigt viktigt moment som sätter ramarna för hela projektet. Pekboken utgör skelettet till din egen bok. Ta dig tid att tänka igenom vad du söker när det gäller sidantal och storlek, men undersök också hur väl boken håller. Det är viktigt att ytorna på sidorna är släta och enkla att limma fast dina egna foton på. Kuska runt bland antikvariat och boklådor och köp inte bara första bästa.

2. Skriv manus.
Vad boken ska handla om vet bara du själv. Min målgrupp var ganska ung (1 år) och därför lade jag ribban lågt, med enkla texter och en rudimentär handling. Den inköpta boken hade 10 sidor och därför var det också så många som jag själv behövde skapa. Tänk över hur varje sida ska se ut.

3. Låt fotografera dig.
När du vet vilka motiven ska vara, är det dags att ta själva bilderna. Med en digitalkamera och en kompetent fotograf i vänkretsen ska det inte vara några problem. Spara bilderna med så hög upplösning som möjligt, så får du bäst resultat så småningom.

4. In i photoshop.
Här lägger du in text och bild. Det viktiga är att du mäter upp vilket format som din inköpta pekbok har på sina sidor (min hade ungefär 16,5 x 16,9 cm) och sedan är väldigt noga med att hålla dig inom de ramarna. Olyckligtvis erbjuder de flesta fotofirmor fasta format som inte alltid överensstämmer med pekböckers (jag fick välja formatet 20 x 20 cm på bilderna jag framkallade). Därför är det bra att ha koll på vad det är man skickar iväg på framkallning. Glöm inte att boken ska ha en framsida! Och en baksida!

5. Skicka iväg på framkallning.
Hitta en bra fotofirma på nätet eller i närheten. Förmodligen skiljer sig olika leverantörer när det gäller vilka filformat de önskar. Själv skickade jag iväg mina 12 bilder (10 insidor, 1 framsida och 1 baksida) med ett program som fanns på fototjänstens webbplats. Där kunde jag göra fininställningar och välja format.

6. Hämta bilderna.
Om allt blev som du tänkt dig behöver du bara gå hem och fortsätta arbeta. Då kan du även ge dig själv en klapp på axeln. Snart är det färdigt! Om något blev fel är det bra att reklamera med en gång.

7. Mät på bilderna.
Inför beskärningen av bilderna är det nödvändigt att göra markeringar – om du inte redan gjort det i steg 4 – för att veta hur mycket du behöver skära bort på kanterna. Gör markeringarna (strecken) på baksidan och håll upp mot en lampa, så ser du hur mycket som går bort.  Har du hittat ett format som överensstämmer exakt med din pekbok är det bara att gratulera; då slipper du både det här momentet och nästa.

8. Beskär bilderna.
I skrivarrummet på våning 3 finns det en sån där skärmaskin som skär väldigt exakt. Gå dit tidigt en morgon innan någon har kommit till jobbet, så får du lugn och ro. Det här är ett kritiskt moment som kräver full koncentration. Det måste bli på millimetern exakt. Har du inte tillgång till våning 3 får du använda en kniv eller en sax.

(9. Plasta in bilderna.)
Jag köpte bokplast för att göra sidorna mindre ömtåliga. Men det var väldigt svårt att undvika bubblor och den självhäftande plastfilmen var klistrig att arbeta med. Därför övergav jag tanken. Ytan på fotografierna verkade ändå så tålig och rejäl att barnsaliv inte borde vara något hot. Hittar du en bra plastfilm: plasta in. Annars: strunta i det.

10. Tjacka lim.
Viktigt att tänka på i det här läget är att limmet inte får vara giftigt. Hur kul är det om du har lagt ned så mycket jobb på en present till systersonen om han kolar vippen efter att ha slickat lite för mycket på den? Nästan lika viktigt är det att limmet håller bra, eftersom små barn kan vara ganska hårdhänta. Jag använde mig av ett limstift som rekommenderades av den kompetenta personalen på en erkänd hobbybutik i närheten.

11. Finjustera.
Min pekbok hade rundade hörn. Det gjorde att varje tillskuren sida behövde justeras aningen. Det gjorde jag med en nagelsax på fri hand. Min finmotorik fick arbeta för högtryck där.

12. Limma fast bilderna i boken.
Försök att inte gegga för mycket med limmet. Om det hamnar lim inne i boken finns det risk att sidorna häftar ihop sig och det vore synd. Försök alltså att hålla limmet på baksidan av varje foto. Eftersom du har skurit till bilderna så exakt, ska det inte vara så svårt att få dem på plats.

13. Låt limmet torka.
Hur ivrig du än är att läsa i boken, är det en god idé att låta limmet torka i lugn och ro. Ställ boken utom synhåll för dig själv med sidorna uppslagna och gör något annat en stund.

14. Tejpa ryggen.
Det här var ett moment som jag kunde gjort bättre. Jag tog en helt vanlig svart tejp och klippte en 16,9 cm lång remsa. Syftet med det här är att ryggen ofta innehåller vilseledande information om bokens titel. Den måste bort. Självklart kan du skriva din egen titel där istället. Men jag valde alltså att bara tejpa över den gamla.

15. Beskåda ditt verk.
Visst blev det bra!? En ny klapp på axeln är du värd. Jovisst, någon bild kunde väl varit mindre suddig och texten kanske kunde ha flyttats längre åt vänster, den där repan hade kunnat undvikas och tejpningen blev inte perfekt. Men det är tanken som räknas. Om det blir alltför fläckfritt kanske folk tror att du bara har köpt en färdig produkt.

(16. Signera boken.)
Om du ska signera boken gäller samma tips som i steg 10. Tänk på att inte använda en giftig penna. Det kan bli så fel, som sagt.

Så går det till att göra en pekbok! Du får lägga ett antal timmar på presenten, men den blir förhoppningsvis mer uppskattad än en vanlig köpegåva. Så här blev min:

morbror1morbror2morbror3
morbror4morbror5morbror6
morbror7morbror8morbror9
morbror10morbror11morbror12

Självmål

När Djurgården fick straffet att spela utan publik mot Helsingborg var det många som blev upprörda. Fansen protesterade hejvilt och kom på en smart lösning på hur man skulle lura förbundet.

Men jag vet inte. Det var inte jättemånga som brydde sig. Och jag vet inte om de ens själva kan se sig som vinnare när den här striden är över.

Supportrarna fick

  • betala dyra pengar för att hyra en skylift på en söndag
  • stå och frysa högt upp i luften i ett snöoväder…
  • …i två timmar mitt i vintern
  • se ännu sämre än från platserna inne på Stadion
  • följa en medioker match på ett bedrövligt underlag
  • uppleva Djurgården förlora tämligen rättvist

Jag har tidigare funderat över hur hårt straff det egentligen är att inte få se Djurgården spela boll på en gräsmatta som liknar Råsundas. Särskilt när det är ruskväder och minusgrader. Tvärtemot vad som framförts i debatten, tycker jag att det här var en mycket mild dom.